v23 – En blodig historia

Det är sen eftermiddag och jag har återvänt till aspdungen med hackspettar och ugglor. Jag går runt dungen till gömslet som jag justerar lite för att få så bra medljus som möjligt från solens strålar i kväll. Riktar kikaren mot toppen av den avbrutna aspen men inga uggleungar syns till. Förmodligen ligger de och trycker i den fördjupning som finns där uppe. Själv gör jag mig osynlig i gömslet där jag slår mig ner på en bekväm fällstol. Lyssnar till naturens alla ljud. En svartvit flugsnappare sjunger i skogsbrynet liksom en bofink lite längre bort. Spanar med jämna mellanrum mot högstubben. När jag så kikar ut genom den vänstra sidogluggen hoppar jag till. Där, bara tjugo meter bort på den nedersta grenen av en björk, sitter en vuxen slaguggla. Den sitter alldeles stilla. Med all sannolikhet mamman till ungarna däruppe. Eftersom hon inte jagar så bevakar hon väl boet därifrån. Och ve den som närmar sig boet. Hon kommer inte att tveka att anfalla vem det vara månde. Tänker på händelsen förra veckan när mina vänner ringmärkte ungarna i ett annat slagugglerevir. Det var tur att de som vanligt var välutrustade, med hjälm och visir för ansiktet, för honan anföll flera gånger. Dock knep ungen med sina sylvassa klor rakt genom de tjocka handskarna på ringmärkaren. Det slutade med en stelkrampsspruta på lasarettet.

Det är gott om hackspettar här. Ser en större hackspett högt uppe i ett av träden samtidigt som jag hör en gröngöling. Och så, det starka ljudet från en spillkråka som måste ha landat i trädet bredvid mig. Jag matar försiktigt ut objektivet i den högra gluggen och hittar den stora hackspetten i sökaren. Den har krupit in i ett hål i trädet. Men eftersom den häckade i ett annat träd i år så undrar jag varför den kröp in i ett tidigare bohål. Kanske känner den sig trygg där? När den kommer ut igen får jag några bilder på den stora hackspetten när den kryper upp för trädstammen. En väldigt speciell fågel. Alldeles kolsvart förutom den lysande röda hjässan.

Det skymmer så sakteliga. En morkulla drar över trädtopparna. Så börjar det röra på sig i högstubben. Två ulliga uggleungar plirar över kanten och betraktar sömnigt världen från sin höga position. Snart sitter de växelvis på kanten av stubben. Tittar försiktigt ned och viftar ibland på vingarna. De tränar väl men det är nog minst en vecka tills de kan flyga. Honan snett bakom mig ger ibland till ett kort varningsläte, kanske betyder det att de ska hålla sig lugna och inte riskera att trilla ned. Hon vet väl att det inte är dags att hoppa ännu. Hoppar de för tidigt och blir sittande på marken kan de lätt falla offer för en räv eller annat rovdjur. Än är det tryggast där upp.

Solen har nu sjunkit lågt men några solstrålar letar sig in i dungen. Strålarna flyttar sig allteftersom solen vandrar längre norrut. När de belyser stubben passar jag på att ta några bilder på ungarna där uppe. Så blir honan bakom mig mer aktiv och låter på ett annat sätt. Plötsligt sveper ännu en uggla in i dungen. Det är hannen och i klorna har han med sig resultatet av en lyckad jakt. Han slår sig ner på toppen av stubben och sorken i klorna dinglar frestande framför de båda ungarna som trängs för att komma närmast pappa. Sorken är illa tilltygad. Magsäck, tarmar och andra inälvor hänger utanför i en enda blodig och lysande röd sörja. Förmodligen var tillslaget vid fångsten så kraftig att magen sprättades upp. När man genom kamerans starka förstoring kommer nära är det nästan så att det vänder sig i magen på en. Nu har den ena ungen, förmodligen den som var hungrigast, kommit i position och den vuxna fågeln överlämnar bytet. Sorken är väldigt stor i förhållande till ungens gap och det verkar osannolikt att han ska kunna svälja den. Han får hålla på en god stund men lyckas till slut få ner alltihop. Det andra syskonet fick alltså ingenting men förmodligen kommer han, eller hon, vara ivrigast vid nästa matleverans.