v26 – Fint morgonljus på fjället

Årets längsta dag. Den börjar ju tidigt och jag med den. Så det är ganska ljust när jag halv fyra kliver ut ur stugan. Vindstilla, klar himmel och sju grader varmt, härligt! Ett drillande bubblande läte ljuder över omgivningen. Svårt att lokalisera varifrån ljudet kommer men desto lättare att identifiera vem som låter så. Det är nämligen småspovens spelläte. Flera par häckar uppe på kalfjällsmyren och deras läten är det jag starkast förknippar med försommarnatten här uppe. Påbörjar vandringen upp mot fjället och njuter av den friska luften som är syremättad men också fuktig. Fuktigt är också blåbärsriset jag kliver i. Tur att kängorna är vattentäta, att byxbenen blir blöta får man stå ut med.

Ljungen ligger som en matta över fjällheden. En gök gal borta i öster och över fjälltoppen seglar två korpar. Småspov hörs då och då. Jag spanar men rymden här uppe är så stor att det är svårt att hitta dem. Men skam den som ger sig, hittar en spov som slagit sig ner i en av fjällsidans gamla granar. Trots namnet är det en relativt stor vadare. Gråspräcklig fjäderdräkt och med en lång böjd näbb. Jag närmar mig den försiktigt, inte rakt mot fågeln utan lite snett så att den tror att jag bara ska passera den. Tar en bild, ett par steg, ny bild och så ännu ett par steg. Hela tiden ger jag akt på fågelns beteende. Solen har ännu inte gått upp så det blir rätt långa slutartider men jag har i alla fall det lilla ljus som finns i ryggen. Nöjer mig när jag kommit cirka femtio meter från granen och tar några sista bilder. Spoven inser nu att jag slutat gå, den avvaktar lite men finner det lämpligt att dra vidare.

Själv fortsätter jag uppför sluttningen, fjället på andra sidan dalen belyses av dagens första solstrålar och antar en varm, rödbrun färg. Väl uppe på en stor platå hör jag den försynta och lite vemodiga visslingen från ljungpipare. Två stycken står ett stycke framför mig. Växlar mellan att stå helt stilla och göra korta ruscher några meter framåt. Ser nästan ut som de rullar fram när de springer på sina korta ben. Här på den kala fjällheden går det inte att smyga sig på dem, istället får jag försöka komma underfund med var gränsen för deras ”comfort zone” går och nöja mig med det avståndet. Inga närbilder alltså men det fina ljuset gör mig ändå nöjd med bilderna.

Fortsätter inåt dalen. Det är glest mellan fåglarna men i några förkrympta björkar hittar jag en ängspiplärka och stannar upp. Det är samma visa här, ingen möjlighet till närbilder men med samma fina ljus. Vidare nedåt. I dalen finns en stor blöt myr som blir mitt nästa mål. Det är tungt att ta sig fram på det svampiga underlaget. Stannar upp och vilar under en gammal martall. Spanar av det öppna området. Följer ytterligare en flygande småspov, flygturen avslutas med en landning mitt på myren. Sen jagar myggen, som här är talrika, mig på flykten. Jag tar sikte på en höjd längre norrut. Det är längre än jag insett och är rejält svettig när jag kommer upp på krönet. Men här uppe blåser en svag bris, tillräckligt stark för att lindra myggplågan. Efter ytterligare en höjd ser jag ledkryssen en bit bort och bestämmer mig för att skona mina ben genom att följa den hårdtrampade leden över fjället. Blir stående ett tag på högsta punkten. Beundrar utsikten där fjällsluttningarna varierar i olika gröna och rödbruna nyanser. Återfärden går lättare med mest nedför. En gök kommer plötsligt farande förbi mig på bara några meters avstånd. Jag blir överrumplad och det går så snabbt att jag inte hinner få upp kameran. Jag får nöja mig med upplevelsen och mina tidigare bilder.