v28 – Nära naturen

Glider fram på ett näst intill spegelblankt hav. Min lilla farkost har bara några centimeters djupgående, om man undantar rodret som fälls upp om det går på ett grund. Eftersom jag i princip sitter direkt på durken, som bara är några millimeter tjock, befinner jag mig i nivå med vattenytan. En speciell känsla. En känsla av att vara väldigt nära havet. Man iakttar vågor, hällar och allt liv som finns härute på samma nivå. Kommer också fåglar och andra djur så mycket närmare än med en båt. I kajaken blir jag därför, som en sliten klyscha, ett med naturen.

Vrider upp österut. Där borta, bortom den stora halvön som skyddar skärgården från ostliga stormar, anar jag att solen snart ska gå upp. Passerar norra udden av nästa ö och lägger om till en mer sydlig kurs. Får havshorisonten i sikte. En oändlighetskänsla infinner sig när vattnet längst ut nästan smälter ihop med himlen vars färger går från rosa till svagt lila. Långt därute en segelbåt, ser ut som den flyter på horisontlinjen. De måtte ha varit minst lika morgonpigga som jag när de kastade loss i morse. Förmodligen ska de avverka en lång dagsetapp. I viken på öns östra sida ger sig några storskrakar till känna. Skrattmåsarna som sträcker västerut strax ovanför mig är solbelysta så det är inte långt tid kvar innan solen även når mig.

Själv tar jag sikte på en ensam klippa utslängd en bit utanför skärgården. På södra delen finns en spricka i berget, lagom bred för en kajak att passera genom. Jag tar några kraftiga paddeltag för att kunna glida hela vägen genom. Att det bara är sjöfåglar som använder klippan, och att de livnär sig på fisk, känner man tydligt på odören. Skönt att komma ut på andra sidan och få andas frisk havsluft igen. Nästa skär jag kommer till är något större, där växer lite buskar och några enstaka mindre träd. På en sten strax söder om skäret ligger en säl och vilar. Höjer på huvudet, tittar på mig och glider sedan ner i vattnet och försvinner.

Fortsätter in i skärgården igen. På stenar runt flera öar ser jag tärnungar. Vid den här tiden på sommaren har de blivit stora nog att kunna flyga men inte tillräckligt erfarna för att fånga fisk själva. Därför står de där tålmodigt med gapande näbbar och väntar på nya matleveranser från föräldrarna. Det är mest silvertärnor men på vissa ställen hittar jag även den snarlika fisktärnan. På en låg sten står tre silvertärneungar uppradade. Jag närmar mig försiktigt stenen bit för bit för att inte skrämma dem och kommer på så vis riktigt nära. En morgonbris har dragit upp som gör att jag ideligen glider bort men jag manövrerar kajaken till en större tångruska där den hålls stilla. På så sätt kan jag studera och fotografera tärnfamiljens görande utan att behöva korrigera farkostens läge ideligen. Det är många tärnor som glider omkring men jag ser ju inte vilka som är föräldrar till just de här ungarna. Men det har de stenkoll på för rätt var det är blir de mer alerta och gapar och piper. Då vet man att en ny leverans av mat är på ingång. Själva överlämnandet går oftast jättesnabbt, föräldern landar inte ens utan lämnar över en liten fisk i flykten. Liten och liten, allt är ju relativt. Ibland har ungen svårt att hantera den för dem stora fisken och får jobba med att få den på rätt håll för att kunna svälja den.

På väg mot hemmahamnen dyker ytterligare en säl plötsligt upp intill kajaken men försvinner ner i vattnet lika fort. Kommer upp med nosen ovanför vattenytan ett tiotal meter bort och kollar in mig, som om han ville se vad jag var för något, innan han åter dyker.