Hanö har gett namn åt den stora bukten mellan Skåne och Blekinge. Till skillnad från Blekinges övriga öar som återfinns i större eller mindre skärgårdar ligger Hanö ensamt utslängd i havet utanför Listerlandets yttersta udde. Den nästan cirkelrunda ön med en diameter på knappt två kilometer har en pyramidformad siluett som kröns av fyren längst upp på en höjd av sextio meter över havet. Även öns natur är särpräglad där halva ytan är en enda stor lund av avenbok. Övriga delar av ön består av öppna marker, mestadels torra gräshedar med mycket buskvegetation. På norra sidan går berget i dagen och bildar stora partier med hällmarker. Förutom fyren med fyrvaktarbostaden uppe på toppen är bebyggelsen samlad nere vid hamnen på västsidan.
Kliver iland från turbåten efter en lugn färd på en knapp halvtimme över ett glittrande sund med fri horisontlinje i söder. Dagen kunde inte vara finare med full sol och en svag bris från söder. Från hamnplanen går vi en bit på den lilla vägen som leder upp mot fyren. På ön finns inga bilar men vi möter en man på en flakmoppe. En stycke upp i det lilla samhället viker vi vänster i riktning norrut. Hagtornsbuskarna blommar och vi stöter på några av öns dovhjortar som skyggt springer undan. På gräsheden vi kommer upp på finns den engelska kyrkogården. Under Napoleonkrigen hade engelsmännen ön som bas för sin Östersjöflotta och de besättningsmän som avled på plats begravdes här uppe. Svårt att tänka mig en vackrare plats för den sista vilan. Vi fortsätter upp mot öns nordvästra hörn till det som kallas Bönsäcken. En lång revel som sticker ut drygt hundra meter och som består av miljontals vattenslipade stenar. Den är i ständig rörelse och förändras i utsträckning under året efter hur stormarna går. Hanö lär vara ett av Sveriges blåsigaste ställen, 1999 uppmättes vindbyar på 43 m/s och under orkanen Gudrun 2005 blåste det upp till 42 m/s . Då ska man veta att gränsen mellan storm och orkan går vid 32 m/s. Idag är det dock betydligt stillsammare, en svag bris känns bara skönt i solskenet.
Längs med den norra kusten finns det som intresserar mig mest, i en storblockig terräng finns en utspridd fågelkoloni. Mest gråtrut och silltrut men också tordmule, en av våra alkfåglar som är det närmaste vi kommer pingviner i Sverige. Hittar några exemplar som sitter på stora stenblock, själva boet reder de i skrymslen under dessa. Går runt för att bilda mig en uppfattning om var kolonin börjar och slutar. Gråtrutarna blir irriterade på mig och tordmularna lättar när jag kommer för nära. Sätter mig därför på en berghäll ovanför kolonins centrum och studerar hur de rör sig. Fåglarna har verkligen ett speciellt utseende, den satta kroppen är svart ovan och vit under. Mindre än trutarna, kanske som en fiskmås i storlek men med betydligt kortare vingar. Den får därför veva på ordentligt med dem när den flyger, påminner svagt om en stor humla. Fåglarna verkar vänja sig ganska snabbt vid mig och jag får bilder på både sittande och flygande tordmular.
Fortsätter efter en timme vid fågelkolonin vandringen runt ön och på sydsidan kommer vi till det nybyggda fågeltornet. Inte så mycket fågel dock idag, är garanterat en bättre observationplats för fågelskådning på vår och höst när sjöfågelsträcket kulminerar. Bra dagar passerar här både gäss och änder i tiotusentals, mest känt är kanske ejdersträcket som är en imponerande upplevelse. Vi tar oss tillbaka till hamnen och avslutar en fin dag på Hanö med en glass i hamnen i väntan på att turbåten till fastlandet ska avgå.
Bläddra bland fler bilder på tordmularna:
