v33 – I öppna landskap

Ängshöken är en av våra mer sällsynta rovfåglar. Den slanka fågeln behöver öppna marker för att trivas där den svepandes på lätt uppåtvinklade vingar söker av marken efter byten. Från en höjd på fem till tio meter missar den sällan en sork eller ödla, men även andra byten allt ifrån sländor till småfåglar står på deras meny. Hannen är blågrå med svarta inslag medan honan har en brunstrimmig fjäderdräkt, ungfåglarna liknar mest honan men känns igen på det rödbruna bröstet. De flesta av Sveriges ängshökar häckar på Öland, i övrigt häckar ett fåtal par i vardera Östergötland, Uppland och Västmanland.

Idag, en härlig sensommarmorgon, sitter jag i en öppen betesmark i Svartådalen. De centrala delarna är en gammal myr som håller på att växa igen med buskar och små björkar. På de lite högre belägna och torrare delarna växer det gräs som betas av områdets kossor. Utanför det stängsel som håller dem på plats finns stora åkrar med dignande gyllengul säd och bortanför dessa tar den mörka skogen vid. Från min plats på en kulle strax intill har jag överblick över den grunda dalen och omgivningen. Min förhoppning är att någon av de ängshökar som häckar i södra delen av myren ska passera mig under någon av sina jaktturer. En hona sitter på en av stängselstolparna på motsatta sidan och nu kommer en grann hanne seglande och slår sig ner på en annan påle i samma stolprad. Det är cirka trehundra meter dit så jag studerar dem i kikaren där de sitter och putsar sig. Honan, som verkar vara den som mest aktivt jagar, lättar och svävar tätt ovanför marken längs med de torra markerna intill stängslet. Det är väl lättare att se bytena där än i den täta markvegetationen på myren. Plötsligt dyker hon ner i gräset där jag inte kan se henne men kommer straxt upp och flyger med spikrak kurs mot området där boet finns. Det var tydligen en lyckad jakt för hon har något i klorna, en ödla som det ser ut.

Ängshökarna har lämnat området, de har väl dragit ut på jakt någon annanstans. Jag får nöja mig med områdets andra fåglar. En ringduva kommer vevande över dalen, rakt emot mig som det ser ut,. I sista stund viker den av och flyger snett över mig. Två ropande tranor flyger med långsamma, majestätiska vingslag över fälten på andra sidan. En lärkfalk jagar sländor över myren och när den försvinner uppenbarar sig en bivråk högt över dalen. Då kommer dock en ängshökshona upp som från ingenstans. Hon har väl suttit och bevakat ungarna från någon trädtopp dold för mig. Hon börjar nu mobba bivråken som finner det för gott att lämna området. Men så, från vänster, kommer en ungfågel mot mig. Snabbt upp med kameran och får iväg ett par ”skott” innan den svept förbi. Då kommer också honan över till min sida, kanske för att bevaka sin unge. Eller för att lära den att människor, de ska man passa sig för?