v35 – Natt med tranorna

Rundar sista vassruggen och kommer in i lagunen samtidigt som jag får bottenkänning. Ser också att vårt flytgömsle nu står på torra land. Den varma och regnfattiga sommaren har dränerat de flesta vattendrag i Västmanland och vattennivån i sjön är nog en halvmeter under den nivå det var när vi sjösatte ”flytis” i våras. Kan med viss möda paddla ytterligare en bit men får ge upp då det blir för tungt. Sätter på mig stövlarna, kliver ur kanoten och drar den efter mig ytterligare ett tiotal meter tills jag är framme vid någorlunda fast mark. För säkerhets skull sätter jag ner en påle och förtöjer kanoten innan jag kamouflerar den med ett nät. Försiktigt tar jag mig vidare över gungflyt och når lyckligt fram till vårt flytgömsle. Lastar in utrustningen innan jag kryper in och installerar mig. Pustar ut och inväntar kvällens skådespelet.

Paddelturen över sjön var magisk och magin fortsätter när rodnaden på himlen i väster blir mer och mer intensiv. Större och mindre flockar av tranor väller in över mig, totalt uppskattar jag dem till cirka femhundra. Deras rop ekar över deltaområdet och förstärker ytterligare den fina stämningen. Efter att ha tillbringat dagen med att proviantera på Svartådalens åkrar kommer de nu för övernatta på en säkrare plats. De landar i området strax västerut i nästa lagun där dock bladvassen döljer dem för mig. Där fortsätter de att kommunicera med varandra, kanske har några av paren tillbringat dagen på olika platser och vill nu hitta på varandra igen. Mörkret lägger sig långsamt och jag rullar ut sovsäcken. Ligger i kvällen och lyssnar på den fina ljudkuliss utanför.

Vaknar av de morgontidiga tranorna som redan kommit igång med sina starka lockrop. Gläntar lite på gardinen och spanar av omgivningen. De stora fåglarna har börjat lätta och försvinner i flock efter flock norrut. Söderut ser jag en annan stor fågel som smyger fram på de mörka bankerna ut mot sjön, en häger. De första solstrålarna ger strandlinjen på andra sidan sjön en varm ton som en fin bakgrund. Flyttar därför kameran till gluggen på kortsidan och hinner få några bilder när hägern lättar och flyger ut över sjön. Runt gömslet börjar det röra sig lite mer där vadare letar mat i den nyligen torrlagda marken. På sina långa ben tar sig några grönbenor ledigt fram bland näckrosblad och bladvass där de pickar efter mat med sina långa näbbar. Ett par enkelbeckasiner följer de grunda diken som bildats där vattnet dragit sig undan. En av dem böjer ner bröstet mot marken och spänner upp stjärten i en plym. Kanske för att visa sig vacker för någon av de andra eller så är det bara för att sträcka på sig. Så verkar han sikta in sig på grönbenorna och tar sig bitvis lite hukande fram över leran. Så här på nära håll är den brokigt rödbruna dräkten vacker men främst är den ett mycket bra kamouflage mot de flesta bakgrunder i den här miljön. En familj sädesärla jagar insekter på norra sidan där gräset börjat spira på de torrlagda markerna. Kan det möjligen vara samma ärlor som trippade på gömslets taket när jag tillbringade en natt här i våras?

Pang. Det smäller till en decimeter ovanför mitt huvud. Det här var definitivt ingen ärla som nu landade på taket. Jag sitter absolut still för att inte skapa något ljud som kan skrämma vad det nu är. Försiktigt tittar jag ut i bakom gardinen och ser att bortanför skuggan av gömslet finns siluetten av en stor fågel. Ser hur den rister på vingarna men förstår inte vad det är. En stor and kanske? Nej, större än så är den. Blir så full i skratt när jag ser en stor, lång näbb sträcka sig ned från taket och visa sig i glipan ovanför gardinen till gömslets ingång. En häger alltså. Helt omedveten om att jag sitter precis under honom. Studerar länge hans skugga men fågeln verkar mest betrakta omgivningen. Men naturligtvis helt omöjlig att fotografera. Skulle jag sticka ut en kamera på chans kommer den garanterat att flyga iväg och då blir det på sin höjd en bild på en flygande häger bakifrån. Tar istället en frukost i väntan på att min närgångna gäst ska lyfta. Och då gör den förstås det, mitt i tuggan. Men landar faktiskt alldeles norr om gömslet bredvid ärlorna där jag får ett par bilder på honom innan han med tunga vingslag försvinner bort över vassen. Morgonen blev inte som förväntat på grund av lågvattnet men när jag paddlar in mot land känner jag mig rätt nöjd ändå.