När jag en halvtimme före förväntad soluppgång kommer fram till parkeringen vid Hjälstaviken är allt insvept i en tjock dimma. Alldeles för tät för att kunna få några fräcka bilder på tranor i motljus som jag tänkt och det lär ta ett tag innan det blir fotograferingsbart över huvud taget. Ska jag sitta kvar värmen i bilen en stund eller gå ut ändå? Jag vevar ner rutan och det enorma ljudet från tusentals gäss nere i viken som gör sig redo för dagens första flygtur slår emot mig. Det gör valet enkelt, att få vara med om upplevelsen då tiotusen gäss lättar vill man inte missa. Med bara några få plusgrader i luften åker alla kläder jag har med mig på, inklusive halsduk, mössa och tjocka handskar. Tänker på skillnaden mot igår då jag var uppe på skogen och arbetade med ett av fotogömslena, mitt på dagen jobbade vi i bara t-shirt. Nåja, det blir säkert varmare fram på dagen idag också.
Med fågeltornet som mål påbörjar jag vandringen med frost i gräset på ömse sidor av stigen. Snart väller den första flocken med gäss fram strax över mig, högljutt kacklande. De har övernattat i viken där vattnet och sällskapet av alla de andra gässen ger dem trygghet mot rovdjur. Nu är de på väg mot omgivande marker för att äta av spillsäd på åkrarna som skördats. De kommer säkert att återvända när de blivit mätta fram på förmiddagen. Även flera grupper av tranor kommer flygande med sitt karakteristiska trumpetande och de har så här års ungefär samma strategi som gässen även om de är lite mer allätare. Det är en dryg kilometer till tornet men det är skönt att få upp lite värme med promenaden då fukten gör att kylan tränger in och känns mer än vad termometern säger. Man är liksom inte riktigt van vid denna låga temperatur, bortskämd efter sommarens värme.
Väl framme går jag trappan upp i tornet där sikten är begränsad till närmsta vik där ytan är prickig av allt dun som fåglarna lämnat efter sig. Med kikarens hjälp identifierar jag ett par krickor och gräsänder som simmar och i det grunda vattnet går även några brushanar och ett gäng tofsvipor. Jag hör mer än ser några enkelbeckasiner som svirrar förbi liksom en sävsparv ute i vassen. Liksom fler gåsflockar som fortsätter att lätta från vikens olika vattenytor. Solen har nu kommit en bit upp över horisonten, den syns som en rund vit skiva genom dimslöjorna men än har den inte värme nog i sina strålar att bränna bort dimman. Trots den begränsade sikten är det ändå en häftig känsla att känna sig som mitt i ett stycke natur full av liv. Under tiden värmer jag mig med innehållet i min termos.
Jag får sällskap i tornet av ytterligare en fågelintresserad fotograf och vi spanar av området i takt med att dimman långsamt lättar. Plötsligt går en flock på tvåhundra tofsvipor till väders, något har definitivt skrämt dem. Vi får snabbt svaret då en elegant rovfågel stryker strax ovanför marken i de låga dimmolnen över strandängen. Det är en blå kärrhök som är på jakt. Att den heter blå beror på att den vuxna hannen har en blågrå dräkt men det här är en ungfågel som är brun och vit. På sitt typiska sätt liksom studsar han fram med lätt uppställda vingar under ett metodiskt avsökande av marken, främst är det smågnagare han letar efter. Han flyger in i buskaget längs med stigen och kommer ut på andra sidan på ängen bredvid tornet. Dansar sig närmre och närmre och när han kommit ur det värsta diset rasslar det unisont från två kameror i tornet. Det tar bara några sekunder, sen är han snart insvept i dimman igen.
Bläddra bland bonusbilder:
