- v15 – Orrspel del 1
Plötsligt spärrar strömmande vatten min väg. Hoppar ur bilen och betraktar resterna av vår provisoriska bro som vattnet delvis spolat bort. Med hjälp av träklossar och plank från bakluckan lyckas jag reparera den tillräckligt för att våga köra över. Hinner inte långt förrän jag kommer till nästa hinder. Djupa hjulspår har skapat en väldigt hög mittsträng, för hög för min bil. Plockar fram spaden och hyvlar av strängen på den mest leriga delen. Tjälen, som håller på att släppa, i kombination med mycket vatten i markerna gör skogsvägarna opålitliga så här års. Jag är i det stora brandområdet i centrala Västmanland. Branden 2014 förstörde här miljön för många djur och fåglar men orrarna verkar faktiskt ha gynnats. Jag är på väg för att förhoppningsvis få vara med om orrspel imorgon bitti. Säsongens första.
Markerna blir lite torrare och lyckligt framme till vägens slut lastar jag över all utrustning till pulkan som blir full. Känns som en mindre expedition. Där stigen är spångad går det hyfsat lätt men på vattensjuk myrmark blir det betydligt tuffare. Väl igenom det glesa beståndet av myrtallar är jag vid kanten av den stora öppna myren. Där ute går två sångsvanar. Tittar misstänksamt åt mitt håll. Här står också kojan för övernattning och jag lastar av det mesta och pustar ut.
Men vill man uppleva orrspelet på nära håll måste man en bit ut på myren. Där finns några små plattformar att sätta tältgömsle på men efter många orrsäsonger, som resulterat i mängder med bilder, känner jag för något nytt. Målet den här gången är motljusbilder från ett lågt perspektiv. Tar mig därför sakta och mödosamt över myren med brädor och skivor på pulkan efter mig. Det är riktigt tungt och blir inte lättare av att stövlarna hela tiden sjunker ner ett par decimeter. På andra sidan, bortanför det område där spelet brukar pågå, försöker jag räkna ut var solen kommer att gå upp. Borde vara rakt motsatt där den snart kommer att gå ner. Här skapar jag en tillfällig plattform av det medhavda materialet och sätter upp gömslet ovanpå. Inuti monterar jag stativet för liggande fotografering men sätter även in en brassestol för att kunna vila ryggen mellan fotosessionerna.
Solen går ner. Tar ett steg från den stabila tuvan och kliver rakt i ett bottenlöst hål. Åtminstone känns det så när benet sitter ner till låret i myren. Känner hur stöveln vattenfylls. Efter vissa svårigheter lyckas jag både få upp och av mig stöveln. Tömmer den nödtorftigt. Bäst att jobba på för att hålla blodcirkulationen och värmen uppe. Röjer framför gömslet från vass, krattar och fraktar bort spillet. Plötsligt får jag svårt att se vad jag gör. Inser att det börjar bli riktigt mörkt. En stor, härlig fullmåne har kommit upp ovanför skogskanten. På vägen tillbaka till sovkojan sätter jag ut ett par reflexer för att lättare hitta ut imorgon bitti. I kojan byter jag om till torra kläder och brygger mig en kopp varm te. Ställer jag mig utanför kojan ett tag i månskenet. Det är alldeles stilla. Myren har fått en silvrig färg. Lyssnar efter ugglor men hör bara en ensam enkelbeckasin som spelflyger i natten. Kryper ner i sovsäcken och hoppas att alla förberedelser och allt slit ska bära frukt i morgon bitti.
Halv fem och två timmar till soluppgång. Månen lyser vackert när jag tar mig ut på myren. Ett par minusgrader och det ligger en tunn isskorpa som krasar när jag bryter den för vart steg. I mörkret finns inga referenser på myren. Men strålen från pannlampan lyser upp första reflexen som jag försiktigt tar mig ut till. Fortsätter i samma riktning och hittar nästa som sitter på gömslet. Väl framme kryper jag in och monterar kameran. Slår mig ner i stolen och lyssnar på tystnaden. Njuter av stillheten. Nu är det inget mer jag kan göra än att vänta och hålla tummarna. Svagt en tranas rop på avstånd. Så enkelbeckasinens bräkande igen.
Kvart över fem fladdrar det till av kraftiga vingar utanför. Och så det intensiva bubblande lätet från orrtupparna. Kikar ut och ser bara svaga skuggor av ett dussin orrar utanför. Så häftigt. Plötsligt brakar det till när alla orrarna lättar. Något har skrämt dem. Ny väntan. En hel timme går. Så plötsligt är de tillbaka. Nu har det hunnit bli rätt ljust. Solen är på väg upp. Jag viker försiktigt ihop stolen och krånglar mig ner på liggunderlaget bakom kameran. Panorerar över scenen och betraktar tupparna en efter en. Några står själva medan andra har parat ihop med en sparringpartner. Oftast står de mest och munhuggs. Men ibland smäller till av kraftiga vingslag när de ryker ihop. Spelet fortsätter nu lite mer utspritt och med tuppar på båda sidor blir jag lite villrådig. Vilken ska jag koncentrera mig på?
Bläddra bland bonusbilder. Först några på bilder med rimfrost i morgonljuset.
Några till i motljus
Sen några på en tupp som stod till höger om mig mot skogen
Kombattanter
Några på flykt
