På ett sätt är det skönt att hösten är här. Man kan med gott samvete varva ned lite i takt med att kvällarna blir mörkare. De levande ljus man tänder i stugan matchar säsongens färger i naturen utanför. Många fåglar har nu lämnat våra trakter och för att öka chanserna att hitta några av de som är kvar har vi börjat fylla på våra matningsstationer. Idag har jag åkt ute till en av dem som finns i skogen en bit norr om Västerås. När jag går uppför höjden mot matningen verkar det som småfåglarna kommer mig till mötes när jag närmar mig. Jag får bråttom att komplettera den stora fågelmataren genom att lägga ut fröer på några stenar och stubbar i närheten. Sätter mig ner och snart svirrar mesarna runt mig. Många fågelarter är skygga och vågar sig inte fram när jag är i närheten men idag tänkte jag nöja mig med mesarna som inte tillhör de rädda. Ibland när jag går fram för att fylla på maten kan de sitta kvar på bara någon meters håll.
En av favoriterna bland mesarna är den minsta, den lilla svartmesen. Den är bara elva centimeter lång och väger inte mer än nio gram. I avsaknad av färger har den svartvita krabaten desto mer karaktär. Och pigg är den, snabb som en vessla sitter den inte still mer än en bråkdel av en sekund på varje gren. Väl framme vid maten väljer den kvickt ett frö och försvinner därefter omedelbart till en mer skyddad plats.
En annan mes som jag gillar skarpt är tofsmesen, Västmanlands landskapsfågel. Även den har inte mycket till färger i fjäderdräkten men det brokiga huvudet med en hög tofs och intensivt röda ögon gör den otroligt vacker. När den kommer fram håller den gärna till på marken under matningen och letar på frön som andra fåglar tappat. Där är det inte lätt att få några vettiga bilder på den och inte heller när den hittat ett frö och satt sig i inuti en tät gran. Men ibland händer den att den vågar sig upp till någon av utfodringsplatserna och då gäller det att ha kameran skjutklar.
Efter att ha fått lite bilder på mesarna sätter jag mig lite mer dolt för att se om någon av skogens andra fåglar vågar sig fram. Efter ett tag skymtar jag ett par bofinkar och sen får jag sällskap av hackspetten som förser sig av de fettrika fröna. Dess större släkting spillkråkan hör jag ropa på håll men den kommer aldrig inom synhåll. Det gör däremot ekorren som nu hoppar upp på stubben framför mig och där fyller sina kinder med godsaker innan skuttar vidare. Kanske för att gömma lite frön inför vintern? Själv tänker jag inte spara min matsäck längre utan förser mig samtidigt som jag bevakar fågelmatningen.
Bläddra bland fler tofsmesar:
Några svartmesar:
Och en bild på ekorren:
