Äntligen höst. Med lite friskare luft och, framförallt, start på en ny säsong med och i rovfågelgömsle. Idag är det premiär och vi är på väg i den mörka natten upp genom Svartådalen, upp till skogen där gläntan med duvhöksgömslet finns. Gårdagens hårda vind har bedarrat något och inga kullvälta träd spärrar den sista biten på skogsvägen för oss. Vi kommer därför helskinnade fram, lastar av utrustningen och tänder pannlamporna innan vi kan ta oss fram längs stigen mot gläntan. Vid matförådet stannar vi och plockar upp två hönor som vi tar med oss fram till ”matbordet”. Konstaterar där att allt vi lagt fram tidigare är helt uppätet och lägger därför fram de ”nya” som vi hoppas ska locka fram höken. När även småfåglarnas matbord är påfyllt ser vi det första gryningsljuset i öster. Hög tid att krypa in i gömslet där vi startar kaminen och tänder några stearinljus innan vi monterar upp kamerautrustningen. Sen kan vi pusta ut, nu dröjer det ytterligare en halvtimme innan vi kan se något i gläntan.
Vi släcker ljusen och tar bort gardinen i fönstret framför oss. Det är väldigt stilla, inte ens nötväckorna har kommit igång ännu. Vi spanar efter både små och stora fåglar i skumrasket. Så hör vi några mesar i närheten och snart har de invaderat fågelautomaten. Sen kommer två hackspettar och snurrar runt, runt stammen på en tall vid kanten av gläntan. Nu har även nötväckorna hittat maten vi lagt ut vid fågelbadet. De plockar i sig frön tills näbben är full innan de återvänder till säkrare platser i buskarna intill. Plötsligt kommer en stor fågel infarande från någonstans bakom oss. I en rak flykt flyger den fram till en mindre torraka där den slår sig ner. Det är en duvhök, en gammal hanne, som nu spanar intensivt runt omkring. Vi börjar sakta och försiktigt vrida kamerorna för att få in honom i respektive sökare. Men kanske inte tillräckligt försiktigt för han tar till vingarna och försvinner in i skogen. Nu blir det en nervös väntan, han är ju uppenbarligen intresserad av maten vi erbjuder men blev han så skrämd att han föredrar att leta mat på andra jaktmarker? Efter tjugo minuter kommer han tillbaka, den här gången sätter han sig i en tall till höger om gläntan. Nu låter vi kamerorna vara stilla. Men återigen försvinner höken in skogen efter en knapp minut. Ytterligare en lång väntan. Tredje gången flyger han bara rakt över gläntan och försvinner bakom oss. Vi börjar misströsta även om vi inte förstår hökens tvekan, vad är det han är rädd för? Är det ormvråken vi hörde för en stund sedan?
Men så, fjärde gången så är duvhöken tydligen tillräckligt övertygad för den här gången sätter han sig på en grov gren ovanför maten. Och efter en sista span runt gläntan hoppar han ner och börjar plocka den ena hönan så att fjädrarna yr. Ibland fastnar lite dun i näbben som han irriterat försöker ta bort med ena klon. Så börjar han att äta. Och äta. I en hel timme äter han konstant innan han med full kräva hoppar ut på en gammal torr gren där han befriar sig från dunet på klorna och köttrester runt näbben. Klar med hygienen tar den till vingarna och försvinner till skogs. Istället får vi övergå till att studera och fotografera småfåglarna utanför gömslet. De har nu fått sällskap av ett par nötskrikor som framförallt är intresserad av ekollonen vi hade med oss. På bara en timme så har de rensat från samtliga ollon som de flugit iväg med och gömt på olika ställen i skogen, dessa matförråd kommer komma väl till pass till vintern när annan mat tryter. Så blir det tomt på småfåglar, en sparvhökshona kommer in och landar på gömslets tak. Vi hör dess klor när den byter ställning, den spanar säkert av gläntan som dock nu är tom på fågel. Efter ett tag flyger den vidare och småfåglarna återvänder en efter en till maten. Och vi till vår mat inne i gömslet.
Bläddra bland bonusbilder på duvhöken:
