Naturen, med dess biologiska mångfald, är en förutsättning för att mänskligt liv överhuvudtaget ska kunna existera. Men den är också viktig som källa till inspiration och allmänt välbefinnande för oss människor. I en tid när ett överflöd av syn- och ljudintryck stressar oss finner vi lugnet i naturen. Trots att här finns väl så mycket att titta på och att det sällan är tyst så verkar det som att de naturliga former, färger och ljud som förekommer här snarare gör oss lugna. Förmodligen för att människan genom årmiljonerna alltid varit en del av detta och känner sig trygg här. Vi behöver nog ett antal årtusenden på oss för att känna oss riktigt hemma med upplyst bebyggelse, ljusstarka neonskyltar och kontrastrika digitala skärmar.
Det är alltså inte så konstigt att skogen drar. Jag tittar, lyssnar och beundrar både stort och smått längs med stigen där höstfärgerna fortfarande är kvar. Vissa växter har växlat till gult eller rött medan andra fortfarande är gröna. Jag hör ett par domherrar i skogsbrynet och en spillkråka en bit längre bort. Framme vid ett av våra utfodringsställen lägger jag lite fågelmat i en stubbe och på baksidan av den smetar jag ut lite margarin. Strax svirrar det till och de första mesarna tar för sig. Det är blåmes, talgoxe, svartmes och tofsmes som alla verkar hungriga. Men så kommer nötväckan och kör bryskt bort de mindre mesarna som sätter sig att vänta på sin tur i de små granarna runt omkring.
Så närmar sig en större hackspett i sin typiska bågformade flykt och flyger rakt in och sätter sig på sidan av stubben. Det är en hanne, med rött i nacken, och plötsligt är det som att han först nu upptäcker mig och funderar på om jag inte är lite väl nära. Och jag tänker detsamma eftersom jag har satt mig på lagom avstånd för att fotografera småfåglarna men hackspetten är så mycket större än dem så att han får inte plats på bilden. Telepati eller inte så hoppar han upp till kanten av stubben och liksom hukar sig över den, precis lagom för att jag ska få in hela honom i bilden. Sen blir han varse om vad baksidan av stubben döljer och försvinner ner där för att ta del av det kaloririka fettet.
En nötskrika kommer skränande och slår sig ner på en stock en bit bort. Jag vrider kameran mot honom och inser att det är en härlig bakgrund med blandade höstfärger så jag tar några bilder. Han är lite mer reserverad mot mig än småfåglarna för han vågar sig inte fram så länge jag sitter här. Han hoppar över till en sten där han fortsätter att bevaka mig på behörigt avstånd. Så det är liv och rörelse mest hela tiden här i skogen. Men ett behagligt och njutbart sådant. Senare när både fågelfröna och min egen matsäck tagit slut lämnar jag platsen och låter nötskrikan få komma fram och äta.
Bläddra bland alla de fåglar som dök upp vid matningen idag:
