Pilfinken är nära släkt med gråsparven och har ett likartat utseende, en grå fjäderdräkt med inslag av bruna partier. Pilfinken har dock en chokladbrun, inte grå, hjässa och en svart kindfläck. Dessutom är könen av pilfink lika medan gråsparvshonan har en grå dräkt utan hannens bruna partier. Båda arterna är sociala och uppträder ofta i flock vilket också ökar skyddet mot olika faror, till exempel sparvhöken. De lever gärna nära människan, till exempel vid jordbruk där spillsäden lockar dessa fröätande fåglar. I vissa länder ses pilfinken som ett skadedjur och Mao Zedong försökte 1958 minska pilfinkens skadegörelse på spannmål i Kina. Han mobiliserade tre miljoner människor och ett stort antal fågelskrämmor för att jaga pilfinkarna tills de dog av utmattning. I början verkade kampanjen gå bra men man hade inte räknat in effekten av att fåglar också äter gräshoppor och andra insekter. Resultatet blev att skördarna minskade, vilket förvärrade en hungersnöd, så att 30 miljoner människor dog av svält mellan 1959 och 1961. Ännu ett exempel på hur människan ställer till det för sig när man utan kunskap försöker styra naturen.
Idag besöker jag en fågelmatning i utkanten av Västerås. Småfåglarna svirrar runt matbordet när jag närmar mig och jag ställer mig en bit ifrån med kameran i beredskap. Vissa arter flydde in i ett närbeläget buskage när jag kom men återvänder snart när jag håller mig stilla. En gren i närheten av fågelbordet är populär för mellanlandning under flygturen från buskarna så jag fokuserar på den i väntan på besökarna. Först kommer några pilfinkar som tjattrande kommunicerar med varandra innan de förser sig av fröerna. Mest hoppar de omkring på marken under matningen där mycket frö hamnar när hafsiga fåglar väljer bland godsakerna på fågelbordet. När vissa individer av pilfinkarna vågar sig upp till bordet och då det till slut är någon som landar på ”min” gren passar jag på och tar några bilder. Enklare är det med mesarna, talgoxe, blåmes och entita, som nästan sätter i system att visa upp sig på grenen innan besöket vid maten. Även nötväckan är en filtig gäst vid bordet och trots att jag har många bilder av den knubbiga tättingen sen tidigare offrar jag ändå några rutor på honom innan jag drar mig tillbaka.
Normalt försöker jag att variera bilderna men idag tyckte jag det var kul att visa upp flera arter i nästan samma position som bonusbilder (i den ordning de nämns i texten):
