Snöflingorna dansar över vägen i strålkastarnas sken men runt om oss ligger skogen mörk. Vi är på väg upp genom Svartådalen, upp mot myren där vi matar rovfåglar. Äntligen premiär för säsongen. Normalt brukar vi komma igång i slutet av oktober men vår myr ligger inom området som varit avspärrat på grund av utbrottet av afrikanska svinpest. Men för en dryg vecka sedan släpptes restriktionerna för en stor del av området och efter diverse underhåll på kojan la vi igår ut den första omgången mat till örnarna. Så det är lite av en chansning att åka upp och sätta sig redan idag men om inte annat så får vi en bättre koll på området och får veta om det rör sig några rovfåglar här. Och så lockar möjligheten att fånga örn i snöfall på bild.
Snön ligger decimeterdjup på de sista kilometrarnas skogsväg men vi tar oss fram till slutet av vägen där vi ställer bilen. Fyller pulkan med lite mer ”fågelmat” och vår utrustning. Den glider lätt på snön och vi tar oss ut till kojan i pannlampornas sken. Framför kojan har gårdagens utlägg till stor del snöat över och det syns inte mycket spår efter att några djur eller fåglar varit där. Men vi stampar upp ett par ytor där vi lägger dagens mat innan vi kryper in. Vi startar kaminen, tänder några stearinljus och monterar vant upp utrustningen. Sen kan vi slå oss ner och ta det lite lugnt i väntan på morgonen och ljuset. Snart hör vi en korp utanför. Åtminstone något tecken på att vi inte är de enda levande varelserna här ute. Vi fäller ner gardinen framför vårt långsmala fönster där vi kommer att ha full koll på scenen utanför. Men ännu är det för skumt för se något.
Så hör jag plötsligt ropet från en kungsörn någonstans bakom oss. Kul. Då har de trots allt redan hittat hit. Det måste bero på att några individer har varit här tidigare vintrar och kommer ihåg att det ibland finns mat här. Återstår att se om de vågar sig ner. Det går en timme och vi kan börja spana av myren och trädtopparna runt den. Korparna gör sina flygturer över området och är mycket medvetna om maten som ligger framför oss. Men de gör ingen ansats att landa och försöka närma sig den. Det är de alltför misstänksamma för. Så siktar vi en örn i toppen av en tall långt borta till höger. Siluetten är lite ”baktung” så med all sannolikhet en havsörn. Han sitter där tålmodigt och övervakar både området och korparnas beteende. Så kommer ännu en örn inflygande norrifrån, även det en havsörn. Tar en sväng över myren men fortsätter vidare i en båge bort till örnen i talltoppen och sätter sig i trädet intill. Bra, nu har vi koll på två. Det blir lugnt ett tag till men så hittar vi ytterligare en örn som kommer svepandes över trädtopparna. Den här har lite högre vingställning och jag väntar därför ivrigt på att den ska vrida vingarna mot mig. Till slut gör den det och jag får mina misstankar bekräftade, en kungsörn.
Morgonen övergår till förmiddag och vi ser enstaka örnar på håll men ingen verkar vilja närma sig maten. Inte hellre korparna. Kanske behöver det gå ett antal dagar på den nya säsongen innan de vågar sig ned? Så plötsligt som från ingenstans sveper en kungsörn in bakifrån och slår sig ner på en av de låga torrakorna. Bara trettio meter framför oss. Vi håller andan och rör varken kameran eller oss själva. Ska den våga? Under några minuter sitter den och spanar åt olika håll i det lätta snöfallet. Försiktigt vrider jag kameran några grader för att få in den i sökaren. Kollar snabbt inställningarna och tar några bilder. Så vänder den sig mot oss, vinklar den upp stjärten och lättar på trycket. Ett tydligt tecken. Nu ska den röra på sig. Kvickt minskar jag exponeringstiden för att hinna med att frysa snabba rörelser vid en eventuell flykt. Så tar den sats och kastar sig rakt framåt mot mig, tar några vingslag och glider så ner på marken, till maten vi dukat fram i morse. Under den sekundkorta flykten hinner jag ta ett antal bilder som visar hela förloppet. Och lyckas sätta skärpan hela vägen. Väl nere vid maten blir det inte så många bilder tagna. Snötäcket är nästan två decimeter tjockt så halva örnen försvinner och vinkeln blir heller inte riktigt den bästa. Jag nöjer mig med att studera den kraftfulla men eleganta jägaren.
Kungsörnen äter med frisk aptit men spanar av omgivning mellan tuggorna. Nu kommer ett par havsörnar inflygande och vi tror att de också ska våga sig ner nu när kungsörnen visat att inga faror lurar. Men icke. Efter tjugo minuters ätande kastar sig örnen framför oss iväg och vi ser snart anledningen. Ännu en kungsörn närmar sig matplatsen. Men nummer två flyger bara över och lämnar en tom scen efter sig. Vi ser örnar på håll vid flera tillfällen under dagen men det skulle visa sig att något mer besök skulle vi inte få idag. Men, den sekundkorta sekvensen av en fin flykt rakt framför gömslet gör att jag känner mig nöjd med dagen. Den var trots allt värd alla förberedelser inför dagen, den tidiga reveljen, allt släpande och annat arbete i natten och alla timmars väntan bakom kameran. Osäkerheten kring om något, och i så fall vad, kommer att utspela sig framför gömslet är också en del av spänningen. Senare under dagen får vi besök av en relativt ovanlig, och en definitivt svårfotograferad, fågel. Men de bilderna är värd en egen historia…
Se hela sekvensen från grenen och den korta flykten i snöfallet:
