Förra veckan övernattade jag i den västmanländska tjäderskogen. Idag är det en helt annan miljö då jag befinner mig i den blekingska skärgården. Här har jag monterat upp ett litet gömsle på en sandrevel mellan två öar. Reveln höjer sig endast ett par decimeter över vattenytan och är bara ett fåtal meter bred så jag har närkontakt med vattnet på båda sidor. Båtfärden i mörker över fjärden gick utan missöde och nu, klockan är halv fem, ligger jag i gömslet och inväntar gryningen. Vågorna kluckar när de i den svaga vinden sköljer mot stranden. Några fiskmåsar vänslas på en holme i slutet av reveln och hoande ejdrar simmar på fjärden utanför. Långsamt kommer ljuset och så drar en nyanländ lövsångare inne på ön igång och sjunger sin mjuka strof.
Så hör jag en gravandspar. Det nasalt knorrande lätet är honans medan de korta upprepade visslingarna är hannens. Jag kikar ut genom en av gluggarna och ser dem gå i den långgrunda viken till vänster om mig. Vattnet räcker dem till magen och ibland ställer de sig att trampa vatten en stund. Det ser lite roligt ut men genom att göra så kommer smådjur som lever nere i sandbotten upp i vattnet. Sen silar de vattnet genom näbben och får på så vis i sig mat. I det lite djupare vattnet på min andra sida simmar ett ejderpar. Den brunspräckliga honan dyker hela tiden efter mat på botten, framförallt är det blåmusslor hon letar efter. Den svartvita hannen med ljusgrön nacke håller sig hela tiden i närhet men ligger mest och putsar sig. Kanske vill han göra sig extra fin så här i parningstiden.
Så blir jag varse ett lågmält visslande läte. En större strandpipare. Jag spanar efter den lilla vadaren som har en brokig fjäderdräkt med svartvita kontrastrika teckningar på huvudet. Trots det är den inte lätt att hitta fågeln på stranden där den smälter in bland småsten och ilandfluten tång. Det är också svårt att bestämma riktningen på den här typen av läte. Men efter ett tag ser jag den komma trippade längs vattenbrynet. Så tappar jag bort den när den för ett tag försvinner in bakom en låg sandbank på reveln. Blir lite förvirrad när den dyker upp på stranden igen innan jag inser att det är en andra individ. Och när den ena av vårkänslor hoppar upp på den andres rygg förstår jag att det är ett par. Den häckar med ett fåtal par i skärgården och de senaste åren har jag noterat den just på den här stranden. De har säkert sett ut en plats att lägga äggen på här i närheten, redet är en enkel grop i marken med några stenar runt omkring. Efter ett tag söker sig den ena av dem åt mitt håll. Jag ligger ner med kameran i en låg position för att hamna på samma nivå som fågeln. Men de förhållandevis låga dynorna på reveln blir då märkbara och fågeln försvinner ibland bakom någon av dessa. Jag låter kameran gå då den sticker fram så att man bara ser huvudet. Sanddynen blir till en diffus förgrund på fotografiet och eftersom bakgrunden ligger i oskärpa blir resultatet en bild där endast fågeln är i fokus.
Jag får senare under morgonen även besök av tre olika arter av gäss och ett par silvertärnor. De senare fiskar i de här grunda vattnen men vilar ibland framför mig på reveln. Det låga gömslet ger inte möjlighet att sitta upp och efter cirka fyra timmar har jag ont i både rygg och nacke. Nu har också solen blivit stark och ljuset så hårt att det är svårt att få bra bilder. Jag bryter därför upp, plockar ihop gömslet och vandrar över ön mot båten.
Lyssna på gravand och större strandpipare:
Och lite bonusbilder på strandpiparna:
