v34 – Sensommarmorgon i skärgården

Vaknar och ser mellan gardinerna att solen redan brutit horisonten. Masar mig upp. Med frukostbrickan i händerna och kikaren runt halsen går jag ner och sätter mig på bryggan. Havet framför mig ligger blankt som en spegel. Ett svagt dis mot horisonten gör solen mindre skarp men samtidigt rent vit. Njuter av stillheten. Nu när semestrarna tagit slut och skolan har börjat är det lugnare ute i skärgården. De flesta båtar ligger förtöjda inne i marinan på fastlandet. Men även många fåglar har också lämnat, fast de har flyttat söderut. Men inte alla. En häger flyger med tunga vingslag tätt över vattenytan. Ett par gräsänder provianterar i tången utanför nästa udde. En storskarv kommer upp till ytan ute på fjärden med en fisk i näbben som han med visst besvär lyckas svälja.

Undrar om sälen ligger på sin favoritsten i sundet till nästa ö den här morgonen? Framförallt ligger han, eller hon, där när det varken är högvatten eller lågvatten utan mitt emellan. Då ligger den flata överdelen på stenen precis i vattenytan. Och idag är det ju ett sådant vattenstånd. När jag avnjutit frukosten går jag ut på grannens brygga. Längst ut ser man runt udden och får fri sikt mot den norra delen av sundet. Med kikarens hjälp ser jag att sälen mycket riktigt ligger där. Nu ökar jag tempot. Hämtar kameran i stugan, bensindunken i nedre sjöboden och flytvästen i den andra sjöboden. Drar igång snurran och sätter fart. Dock inte rakt mot sälen utan först kör jag med hög fart rakt österut. När jag kommit ungefär i jämnhöjd med stenen minskar jag sakta på gasen samtidigt som jag svänger i en vid båge runt stenen. Den här manövern gör att sälen tror att jag är på väg att köra förbi och han tittar bara lite förstrött på mig. När jag kommit en kvarts varv runt honom har jag fått solen i ryggen samtidigt som motorn nästan går på tomgång. Nu kommer jag till det kritiska momentet. Vill inte gärna använda kameran med motorn igång samtidigt som jag inte vet hur han kommer att reagera när jag stänger av den. Men det går bra. Båten fortsätter sakta framåt och jag sätter mig på durken med kameran beredd. Det ser lite roligt ut där sälen ligger på den för mig osynliga stenen. Som en tyngdlös ballong tycks sälen ligga på vattnet, den liksom svävar där. Ibland lyser speglingen av en sommarstuga eller en flaggstång upp vattenytan bakom sälen och då får kameran vila tills båten glidit ytterligare ett stycke. Hinner nästan ett halvt varv runt sälen innan han känner sig lite obekväm och glider ner i vattnet och försvinner. Efter en liten stund dyker huvudet upp en bit bort. Han vill väl kolla om jag dragit.

Förstår piken och sätter fart på båten. I det fina vädret tar jag ett varv runt nästa ö. När jag nästan kommit runt ser jag två svanar som ligger utanför en udde. Ytterligare en helvit individ står på stranden. Men det är något som inte stämmer. Formen på den sista är lite för hög och smal för att vara en svan. Tar fram kikaren och konstaterar att där faktiskt står en ägretthäger. En mycket sällsynt gäst i skärgården. När jag stannar båten blir den skrämd och flyger in i nästa vik. Jag tar mig försiktigt iland på udden och i skydd bakom några stora stenar kommer jag närmare viken jag tror han landat i. Sakta tittar jag fram bakom stenblocket. Jodå, den helvita hägern står på en sten en bit ut. Men han får i samma stund syn på mig och tar genast till vingarna. Jag hinner få iväg ett enda skott med honom på stenen plus några när han flyger iväg. Lyckas sen ta mig tillbaka till båten utan att halka på det såphala stenarna. När jag nöjd fortsätter mot hemmahamnen ser jag sälens huvud sticka upp ur vattnet igen, helt nära stenen. Skönt, då störde jag inte honom alltför mycket.