”Magiskt, ren magiskt” tänker jag när jag skjuter ut kanoten från stranden. Ut i mörkret, ut på det blanka vattnet. Det är fortfarande natt och stjärnhimlen är överväldigande. Luften är frisk men fuktig. Låga men bitvis täta dimslöjor ligger över området. Vattenytan har en svagt ljusare nyans än resten av den svarta omgivningen. Jag går på känsla när jag tar ut riktningen och en stor måne hjälper mig att hålla rak kurs. Det är tyst, endast droppet från paddeln hörs. Ett mörkare område uppenbarar sig en bit framför mig, en av områdets vassruggar tänker jag. Men på ett nästan övernaturligt sätt lyfter plötsligt hela vassruggen och övergår i moln av fladdrande vingar. Hade det inte varit för det öronbedövande ljudet från ett hundratal trumpetande tranor hade jag trott att jag drömde.
Nu skönjer jag bladvassbältet i deltat och försöker orientera mig. Någonstans här ska ån mynna ut. Hittar en öppning i vegetationen och följer den en bit upp. Här borde vårt flytande gömsle ligga förankrat men hittar det inte. Har jag tagit fel kanal? Paddlar ett stycke västerut och söker av några vikar utan att hitta något. Är jag helt vilsen? Så, nedstucken i botten, hittar jag en stör som vi nyttjade för att förankra gömslet i våras. Det har alltså flyttats någon gång under sommaren. Vad göra? Ska jag lägga mig att vänta någon timme på ljuset för att se bättre? Nej, bättre att försöka gissa vart det flyttats. Österut misstänker jag. Söker därför av deltats laguner en i taget. Lågvattnet gör att jag ofta fastnar på någon bank. Men det är fast botten så jag kan kliva ur och skjuta loss kanoten. De många vindlingarna i vassen gör det lätt att tappa orienteringen. Ska jag ge upp? Så plötsligt som genom magi ser jag svagt en välbekant siluett dyka upp i natten. Äntligen. Lättad paddlar jag fram och förtöjer kanoten längs med långsidan och stuvar in min packning. Täcker kanoten med kamouflagenät och rullar ut liggunderlaget i gömslet där jag lägger mig att vila fram till gryningen.
Viker försiktigt undan en flik på gardinen och kikar ut genom springan. Helt mjölkvitt av dimman som tjocknat. Lägger mig ner och lyssnar istället på deltats alla ljud. Strax utanför slår en fisk och en försynt vissling avslöjar att en kricka simmar förbi. Lätet från några kärrsnäppor som landar på en närbelägen gyttjebank når mig också. Dags för en ny titt på omgivningen. Spanar ut i tjockan. Har ändå inte sikten blivit lite bättre? Så plötsligt. Ut ur dimman, som en hägring, kommer en stor vit fågel med långa svarta ben klivande i det grunda vattnet. Om det varit i början av min fågelskådarkarriär hade jag varit övertygad om att det var en hallucination. Vita hägrar fick man åka till södra Europa för att titta på. Med de varmare tiderna har den här eleganta fågeln på kort tid expanderat norrut och är nu en uppskattad invandrare i vårt land. Jag betraktar fascinerat när den långsamt och gracilt rör sig över lagunen, hela tiden spanande efter något ätbart. Så stelnar den till en stund innan den blixtsnabbt hugger med den stora näbben ner i vattnet och kommer upp med en sprattlande fisk. Då, från ingenstans, kommer en gråhäger flygande bakifrån. Förmodligen för att försöka skrämma till sig fångsten. Ägretten tar till vingarna och flyger bort för att rädda sin mat. Fler ägretthägrar kommer inflygande och landar en bit framför mig. Till slut har jag fem ägretter inom synhåll men i olika riktningar. När den närmaste lättar åt mitt håll för att prova fiskelyckan någon annanstans lyckas jag få några flyktbilder där den kommer fram ur dimman.
Dimman lättar allt mer. Kacklet från en gåsflock långt i borta ökar i styrka. Jag tittar norrut och tusentals grågäss väller fram i olika plogformationer. Och efter dem kommer en havsörn. Som en trädgårdsmästare som blåser löv har han fått områdets alla fåglar i luften och för dem nu framför sig. Gåskacklet når sitt crescendo när de passerar över gömslet. De fortsätter ut över sjön där de landar när örnen gett upp. Men det är inte bara gässen som är rädda för örnen, även områdets hägrar tar till vingarna. Jag kan räkna till tretton ägretter som nu cirklar över mig, förmodligen alla som just nu rastar i området. De kommer att dra söderut när det blir kallare. Strax utanför gömslet står några störar nedstuckna i botten. På våren är dessa populära viloplatser för områdets små svarttärnor. Men när nu två stora ägretthägrar landar på en av dessa uppstår för mig ett delikat problem. Avståndet är så kort att teleobjektivet jag har med mig gör det omöjligt att få in båda hägrarna i samma bild. Får nöja mig med en närbild på en av dem.