Efter en klar natt där temperaturen sjönk en bit under noll är det nu ordentlig med frost i gräset. Jag står på en liten höjd i det öppna landskapet och kan i det första gryningsljuset se tjocka stråk av markdimman som ligger över strandängarna och viken utanför. Dimstråk som sakta förflyttas och förändras trots att det är vindstilla. På min kulle befinner jag mig i överkant på dimman och kan skymta topparna på träden som står på berget på andra sidan viken. Fler och fler syns nu vilket betyder att dimman långsamt håller på att lätta. Gässen ute i viken, som jag hittills bara hört kacklet från, syns nu som små prickar på vattenytan.
Jag tar mig ut över ängarna ner till viken och får vara med om hela skådespelet under den trolska morgonen. Då och då bryter sig små grupper ur den stora samlingen av gäss i viken och lättar. De kommer att söka sig till någon åker i omgivningen för dagens första måltid. Plötsligt tar hela flocken gäss till vingarna samtidigt. Ljudet från de tusentals vingarna blir till ett näst intill öronbedövande dån. Inte blir det bättre av att de upprörda gässen även kacklar i munnen på varandra. Strax ser jag anledningen till det hastiga uppbrottet, tre havsörnar. De seglar strax ovanför de dimmorna som återstår och kvar i viken ligger nu bara lite änder och några hägrar.
Södra delen av viken har hela morgonen legat insvept i kompakt dimma. Men även den börjar nu att skingras med hjälp av solen som nu inte bara kommit upp över horisonten utan också nu faktiskt värmer ordentligt. Jag beslutar mig för att ta mig dit ner och till det stora vassområdet som finns där. Väl på plats vandrar jag sakta på den spång som byggts genom vasshavet. Hoppas att få se några av de fina skäggmesar som trivs i den här biotopen. Men att försöka få syn på några små mesar i det gigantiska vassområdet känns lite som att leta efter en nål i en höstack. Som tur är kommunicerar de ofta med varandra när de söker efter frön i vasstråna, och att jag känner igen deras läte. Framme vid bron över kanalen som förbinder viken med resten av Mälaren hör jag det välbekanta ”pingande” locklätet. Spanar intensivt men då vassen är tre meter hög ser jag bara stråna närmast spången. Fortsätter en bit till och där, femtio meter framför mig, hoppar nu några små fåglar på spången. Försiktigt rör jag mig framåt men när jag kommit dit så har de försvunnit in i vassen. Men inte längre in än att jag ibland kan skymta några av dem mellan vasstråna. Så klättrar en hanne upp och sätter sig fint i toppen av ett långt strå. Jag tackar för det och låter kameran gå.
Ta del av den stämningsfulla morgonen när både dimman och gässen lättade:
Och några bonusbilder på skäggmes. Den sista en hona.
