Fullmånen syns ibland mellan molnstråken på den mörka himlen. Jag är på väg mot gläntan i skogen där vi nyligen börjat mata duvhök igen. Ja, på åtelkameran som registrerar alla besök har vi sett att även ormvråk och kattuggla försett sig av hönsen vi lagt ut. Jag tänder pannlampan men kommer trots det bort från stigen. En del av skogen har tyvärr tagits ned och över hygget är det lätt att tappa orienteringen. Misstänker att jag kommit för långt till höger och söker mig åt vänster när jag kommit fram till skogsbrynet. Snart är jag på stigen igen och hittar fram till gläntan där jag rundar den lilla dammen fram till matplatsen. Hönan vi la ut igår är halväten så någon har i alla fall varit här. Lägger ut lite frön till småfåglarna och kryper in i gömslet. Sätter på kaminen på lägsta effekten, riggar upp kameran och slår mig ner för att vänta.
Väntan blir lång. Jag får visserligen besök av ett antal skränande nötskrikor, en jamande ormvråk samt en tystlåten sparvhök som tillfälligt landar i en tall på andra sidan. Och en massa mesar som alla vill ta för sig av fröna framför gömslet. Men någon duvhök behagar inte visa sig. Morgon blir till förmiddag och förmiddag blir till lunch utan matgäster på det dukade bordet. Men, nästa gång jag tittar upp, så sitter han där. En gammal duvhökshanne. Och tittar på maten. I ett par sekunder. Innan jag hinner sätta mig bakom kameran tar han till vingarna och flyger in i skogen igen. Suck. Väntan fortsätter men nu med lite mer hopp. Och efter en kvart kommer han tillbaka in i gläntan igen. Men åter är det något som stör honom och han försvinner bort. Den här gången längre bort för det dröjer nästan en timme innan jag får ett livstecken från honom igen. Den här gången sitter han i skogen snett bakom mig och ropar klagande. En tredje gång gör han en lov in över gläntan utan att våga sig ner. Jag får nöja mig med att fotografera nötskrikorna som nu börjat intressera sig för hönan där framme.
Tänker ge upp dagen när plötsligt en sparvhökshanne störtar in mot småfåglarna precis framför mig. Men han lyckas inte att fånga något byte. Slår sig istället ner på en stolpe strax utanför. Egentligen alldeles för nära för att få med någon fin miljö runt fågeln men jag tar ändå ett antal bilder på honom där han sitter och begrundar sitt misslyckande. Vänder sig åt mitt håll och det känns som att han stirrar rakt på mig med sina intensiva orangea ögon. Vacker fjäderdräkt har han också. En liten belöning för en lång väntan på hans större kusin som inte ville bli fotograferad idag.
Ytterligare ett par bilder på sparvhöken:
Och lite bonusbilder på nötskrikan som tog duvhökens plats:
