Idag tar jag cykeln, för omväxling skull, till en fågelmatning strax norr om Västerås som jag inte varit vid förut. Sista biten går på ett motionsspår och efter att ha rekat kartan i förväg vet jag ungefär när det är dags att börja leta i terrängen bredvid spåret. Hittar en svagt upptrampad stig som jag misstänker visar var tidigare besökare till matningen gått. Det visar sig vara en korrekt gissning för i en glänta hänger fem olika fröautomater som besöks av ett antal mesar. Det är ingen sjumilaskog av vildmarkskaraktär men ändå ett mysigt område. Lummig barrskog med mycket grön mossa på mark och stenar. Varm efter cykelturen slår jag mig ner en bit från matningen, andas in den härliga skogsluften och känner lugnet komma. Spanar och lyssnar av omgivningen. En korp flyger förbi och långt borta hör jag en spillkråka.
Nu börjar jag se mönstret bland de bevingade gästerna, hur de rör sig och vilka fågelmatare de föredrar. Jag lägger ut lite frön på en mossig sten invid en gammal stubbe med mycket patina. Blåbärsriset på stenen har tappat sina blad och de spretiga, gröna stänglarna ser genom kamerasökaren större ut än vad de egentligen är. Första besökaren i riset blir en nötskrika som tittar lite misstänksamt åt mitt håll innan han flyger iväg med några frön i näbben. Nästa gäst framför mig blir en nötväcka som sitter en liten stund på stubben innan han förser sig av maten. Mellanlandar på stubben gör också de mesar som sedan följer, talgoxe, tofsmes och den lilla svartmesen. Tofsmesen är Västmanlands landskapsfågel och är alltid mysig att se. Det blir en fin stund i skogen men när kaffet sinat plockar jag ihop prylarna och lastar på cykeln. Skönt att det mest är nedför på hemvägen.
Bläddra bland bilderna på de besökare jag hade vid stenen:
