v28 – Trollskogen

Vördnadsfullt, ja nästan andäktigt, går jag försiktigt och steg för steg, på den mjuka gröna mattan. Som om jag inte vill förstöra ett endaste grässtrå eller lämna ett enda fotavtryck. De höga granarna ser ålderstigna ut och ännu äldre är uppenbarligen de fallna träden, de som i olika stadium av nedbrytning täcks av mossa och lav. Det här är ingen sjumilaskog, tvärtom är det bara en smal ridå som följer en bäck i fjälldalen. Kanske är det just därför som den aldrig har avverkats och med det är detta en sällsynthet i den svenska naturen. Det har väl inte funnits någon lönsamhet i att hugga detta lilla bestånd och tur är väl det så att vi nu kan få glädjas åt att vistas i den här trolska miljön.

Egentligen hade jag tänkt fotografera den lilla sjön längre upp i dalen idag. Den som låg så fin när vi på vår fjällvandring häromdagen passerade den. Hade räknat ut att det kunde bli ett fint motiv i morgonljuset. Därför steg jag upp tidigt och tog mig dit upp före soluppgången. Dock blåste det friskt så någon spegelblank yta fanns inte att fotografera. Slog mig istället ner vid strandkanten och inväntade de första solstrålarna. Tillsammans med dessa tog jag ett varv runt sjön och letade motiv bland de knotiga träd som i ett glest band omgärdar sjön. Inspirerad av detta fortsatta jag ner över myren i dalsänkan där flera gamla solitära träd blev förevigade. Många av dessa med knäckta toppar, det är vinterns snö som lägger sig på dessa och som när sedan vinterstormarna kommer bryts de av. Följde sedan en bäck genom fjällbjörkskogen som till slut ledde mig in i den här förtrollade skogen.

”Vad var det där?” Jag fryser i steget när ett gastkramande skrik ljuder, inte långt från mig. Det upprepar sig och jag försöker komma på vad eller vem som kan åstadkomma ett sådant fruktansvärt läte. Definitivt inte en människa. Alldeles för kraftigt för att vara en fågel. Men vad finns det för djur här uppe? Med uteslutningsmetoden kommer jag fram till att det möjligen skulle kunna vara en räv. Och bara hundra meter längre fram i skogen hoppar en jättefin och lurvig rödröv fram bakom en gran men försvinner snabbt utom synhåll. Så då var det alltså räven som skällde. Ett läte man inte hör så ofta eftersom de oftast föredrar att vara tysta. När jag så står still efter det fina mötet hör jag ett svagt gnisslande läte, kungsfågelns högfrekventa sång. Han, liksom andra fåglar som domherre och grönsiska, trivs förstås också i den här miljön. Med tanke på alla de högar av spillning jag ser verkar även älgen gilla stället. Jag följer bäckens vindlande färd genom skogen, lugna partier avlöses av små porlande fall. Så en lite mer öppen yta med fjällbjörkar. Översållade med utslagna ängsull och andra blommor. Till min glädje hittar jag också några orkidéer som får mig att plocka upp kameran igen. Med tanke på de insekter som kryper på den skulle det ha kunnat vara orkidén flugblomster men jag vet att det är Jungfru Marie nycklar.

Följer återigen bäcken där den lämnar skogen och går ut över en mindre myr. Så rinner den samman med en annan bäck och jag bestämmer mig för att istället följa den uppströms eftersom det passar min vandringsplan bättre. Den kommer från den stora myren där den djupa åfåran vindlar sig sakta nedför i serpentinslingor. En stenskvätta varnar från en grantopp och några ängspiplärkor flyger runt mig. Det är tungt att vandra i myrmark så när jag kommit upp på fast mark igen bestämmer jag mig för att vila på en överväxt sten. Som visar sig vara en gammal stubbe. Förundrad över dess storlek konstaterar jag att ingenstans inom synhåll finns något träd med en stam som är tillnärmelsevis lika grov som stubben jag sitter på. Blir kvar en stund och beundrar utsikten över dalen.