v36 – Sensommarmorgon i skärgården

Med lilla båten tar jag mig ut i östra delen av skärgården. Det ligger grov sjö i vinden från sydost så jag kör försiktigt, håller mig i lä så långt det går och lägger till i en skyddad vik. Tar mig upp på klipporna och ser att jag är i tid. Solen ligger fortfarande under horisonten och jag kan sätta mig ner och njuta av skådespelet som strax ska starta. Det ligger lite moln i öster som förstärker den intensiva rodnaden som ofta uppstår strax före soluppgång. Ser så den första lilla glimten från solen som bryter upp ovan horisonten. Sakta växer den i storlek samtidigt som himlens färg hela tiden förändras. Jag sitter still och följer förloppet tills hela solen är uppe.

Fågellivet i skärgården är betydligt mindre påtagligt så här års jämfört med våren. Nu får jag verkligen jobba för att hitta de som är kvar. En halv sjömil utanför ligger en kal klippa utslängd i havet. Vissa morgnar är den översållad av storskarvar som tillbringat natten där men idag ser det ut som att det bara är en enda som sitter där på toppen. Eller är det verkligen en skarv? Jag sätter mig bakom en sten för att få maximal stabilitet i handkikaren. Det är svårt att bedöma storleken när man inte har något att jämföra med men den ser betydligt kraftigare och bredare ut än en skarv. Plötsligt ser jag ett par mindre fåglar bredvid den stora. Kråkor. Med den storleksskillnaden är den stora självklart en havsörn. Det är naturligtvis därför det är soprent på skarvar därute, örnen är deras absolut största fiende härute. Jag väntar på att den förhoppningsvis ska ta till vingarna men den verkar inte ha någon brådska. Så jag ger upp och tar mig ner till båten.

Åker lite planlöst i förhoppning om att hitta något fotoobjekt. En och annan storskrake och några grågäss ser jag men den vanligaste fågeln så här års verkar vara storskarven. Eller ålakråkan som den kallas här i Blekinge. På några mindre klippblock längre in i skärgården står ett litet gäng som jag närmar mig tillräckligt försiktigt för att få lite bilder på. Stänger av motorn och lägger mig att driva med vinden för att det ska gå tillräckligt långsamt. Betraktar deras fötter som har ordentligt med simhud mellan tårna vilket ger dem extra skjuts under vattnet när de dyker efter fisk. Till slut accepterar de inte att jag kommer närmre utan tar till vingarna och försvinner bort.

Styr söderut igen och lägger till vid en gammal militärbrygga på en liten större och obebyggd ö längst ut i sydöstra hörnet av skärgården. Det öppna landskapet dominerar och jag hittar några fågelarter som är typiska för den miljön. Törnskata, stenskvätta och en hel familj sädesärla. Vandrar över ön och sätter mig vid utsidan med hela havet framför mig som glittrar i motljuset. Så kommer en liten rovfågel inflygande från nordost, en sparvhök. Många av våra sparvhökar lämnar vårt land under vintern, eftersom det blir glesare mellan de småfåglar de jagar flyttar de helt enkelt med dem söderut. Samtidigt kräver den långa flytten energi så då måste de rasta längs vägen för att fånga några byten. Min sparvhök lyckas dock inte med sin jakt så länge jag ser den. På returen mot båten stannar jag upp och beundrar ett av de största träden på ön. Första gången jag var här tog jag först den för en ek men det är en oxel, ett träd som sällan blir så här grovt. Stammen är långt över två meter i omkrets i brösthöjd och det är den största oxeln jag någon gång träffat på. Säkert långt över hundra år gammal. På en berghäll lite längre bort växer ett annat träd som man också kan ta miste på, en tall som av någon anledning formats klotrund. Får bli en bild på den också.