Vaknar upp på hotellrummet i Mayrhofen, Österrike. Igår under resan hit var det mulet väder men när jag tittar ut genom badrumsfönstret tornar ett jättehögt berg upp sig mot en klarblå himmel. Wow. Här gäller det att inte ligga på latsidan. Ner till det lilla hotellets matsal för en ordentlig frukost, en snabb packning och sen iväg till liften. Kabinen tar oss snabbt nästan tusen meter upp. Kliver av och nästan hissnar av utsikten. 360 grader runt omkring. Kameran går varm. Efter att ha gått runt lite i närområdet påbörjar vi en vandring längs den smala leden på bergssidan norrut. Stannar många gånger och tar in det fantastiska perspektivet. Stigen går runt kröken på berget och vi får en första vy in i nästa höga dalgång. Långt där uppe syns en liten byggnad. Inte är det väl ända dit upp vi ska? Ser nästan oöverstigligt ut. Vi knatar på. In i dalen är det obetydlig stigning men sen blir det desto brantare. Och stenigare. Man får se var man sätter fötterna. En svart rödstjärt hoppar på stigen framför oss och en stenskvätta varnar från en klippa i närheten. Längst in i dalen passerar vi en bäck där stigen vänder uppåt i en lång seg backe som vi besegrar för att äntligen komma upp till Edelhutte. Beläget 2238 meter över havet enligt skylten på väggen. Skönt då att slå sig ner på verandan med en gulaschsoppa och en stor öl. Och njuta av den friska luften och den formidabla utsikten.
Idag en mellandag på väg till hotellet i Kitzbuhl. Efter ett fotostopp med utsikt över en stor sjö mellan alptopparna är det inplanerat ”ett litet stopp” för att titta på vattenfallet i Krimml, Europas högsta. En bit in på den vältrampade stigen ser vi en dimma mellan träden, vattenångor från det nedersta fallet. Sen går det brant uppför. Trots att stigen är lagd i serpentinslingor är vi glada för vandringskängorna med ordentligt stöd för vristen. Då och då får vi en vy av ett nytt fall där vattnet forsar fram, ibland i en smal kanjon och ibland som ett fall från en klipputsprång. Skogen intill vattenfallet, och som vi går i, är frodig som en regnskog av all den fukt som vattenfallen hela tiden frikostigt delar med sig av. Efter en timmes hårt arbete kommer vi upp till ett värdshus som lockar med mat och fika. Det visar sig att vi bara kommit halvvägs så vi står emot frestelsen och fortsätter vidare uppåt. Det lär finnas ytterligare matställen där uppe. Efter ytterligare en knapp timmes kämpande står vi ovanför det översta fallet. Med fötter som skriker efter vila men inget nytt värdshus i sikte. Det visar sig att nästa alm, som det heter här i alperna, ligger ytterligare två kilometer längre upp i dalen. Vattnet som kastar sig ut i fallen vi passerat forsar här som en mindre älv i den smala och trädbeväxta dalgången. Tur då att lutningen är mer beskedlig men vi blir gång på gång lurade när vi tror att ”runt nästa krök kommer vi se målet”. Vi stretar på och plötsligt, när vi kommer upp på en mindre höjd, öppnar sig landskapet och framför oss ligger en paradisdal. På intensivt gröna fält betar boskap och ett stycke bort, intill det slingrande vattendraget ser vi byggnader som måste vara ”vår” alm. Anblicken ger ny energi och vi är snart framme. Slår oss ner på uteplatsen och bestämmer oss för att idag får det bli en kraftigare lunch. Plus den obligatoriska ölen förstås.
Ljudlöst glider vi upp ovanför bergssluttningen. Bakom, eller snarare under, oss ligger den för skidintresserade välbekanta orten Kitzbuhl. När vi klivit ur liften konstaterar vi att vi befinner oss på ungefär samma höjd som det höga Kitzbuler Horn på andra sidan dalen. Och bortanför den bergsryggen tornar ännu högre berg upp sig, de senare karga och utan vegetation. Men vi vänder oss om och påbörjar vår vandring västerut. Passerar startpunkten för störtloppsbanan där den berömda Hannenkammrennen går av stapeln varje vinter. Och nog är det brant så det förslår alltid. Nästan lodrätt känns det som. Vi följer en grusväg som följer bergets kam med strålande panoramavyer åt båda håll. Det som är vita skidpister på vintern är nu gröna alpängar med betande boskap. De flesta kossorna har en klocka runt halsen av lite olika storlek och modell. Eftersom det i varje stund är någon ko som rör på sig har vi en konstant men trevlig ljudkuliss längs vår väg. Vägen slingrar sig upp och ner längs bergssidorna och vi får efter varje krön en ny vy att beundra. Vilopaus vid en liten stenlada för djuren. Intill ladan ett ännu mindre stenhus. Kanske bor, eller bodde, de som sköter boskapen i det under sommaren? Oavsett vilket så hänger framför varje litet fönster en låda med fräscha blommor. Nere i de bebyggda dalarna väller hängpelargonior och andra blommor under varje fönster på de traditionella alpvillorna. Men vem sköter om blommorna här uppe? Runt nästa krök får vi en vy med snöklädda berg i fonden. Måste vara drygt tretusen meter höga. Passerar en liten sjö, förmodligen anlagd för att förse snökanonerna med vatten på vintern. Oavsett så blir det vackert med vatten som bergstopparna speglar sig i. Stigen går nu som på en ås med branta sluttningar på båda sidor och lunchstället vi riktat in oss på skymtar i fjärran. Ska bli skönt med lite mat och vila för benen innan vi vänder åter.
Åter en morgon där vi startar dagen med en linbanetur. Idag är det Zell am See vi lämnar bakom oss när gondolen glider uppåt. Granarna i skogen under oss är höga men vi svävar tidvis ytterligare hundra meter ovanför dem. Luften känns frisk när vi stiger ur och suger i oss den fina vyerna. Utsikt i all ära men att gå på vägar mellan liftarnas toppstationer ger inte den ultimata naturupplevelsen. Idag tänker vi därför vandra en led västerut som följer bergskammen. Lämnar sista pisten bakom oss och leden är nu bara en smal stig, genom det översta beståndet av barrskog och vidare på alpheden. Här leker korpar och alpkajor på uppvindarna som skapas i den sydliga vinden. En tornfalk jagar gnagare längs bergssidan och vi hör ett murmeldjur som visslande varnar sina fränder. Stigen går nu brant uppför. Som tur är måste vi ofta stanna för att beundra utsikten åt både norr och söder. Vi gnetar på och till slut är vi uppe på toppen av Mauerkogeln. Som på många toppar är ett kors rest här. Det är en gammal tradition som förutom av religiösa skäl även ska skydda mot åska och stormar. Efter att ha sett oss mätt på panoramat fortsätter vi, nu nerför. Visserligen inte lika jobbigt men om man är trött så är det lätt att snubbla och det vore inte så lyckat att trilla ner för någon av branterna. Så hittar vi en skylt som visar en genväg till en bergshytta. Vi följer den och ser snart taken på bosättningen. Passerar en hage med hästar och en med getter innan vi är nere. Skönt är det att slå sig ner på verandan och beundra utsikten över dalen mot söder, mot de väldiga Kaprunmassiven. Vi beställer in en bricka med kallskuret, ost, oliver och massa andra goda tillbehör. Känner att vi gjort oss förtjänta av det.
