Trots sin storlek, och sitt karakteristiska läte, får man inte ofta syn på nötkråkan. Kanske för att den sällan lämnar skogen men naturligtvis också för att den inte någonstans är särskilt vanlig. Den ras som finns här i Mellansverige, och kallas tjocknäbbad nötkråka, lever i granskogar med närhet till hasselbuskar. Den är nämligen specialist på dess nötter vars skal den forcerar förvånansvärt snabbt med sin kraftiga näbb. På hösten plockar de mängder med nötter och lägger i gömmor, ofta under mossan i tät granskog. När vintern kommer och annan föda, som insekter, daggmaskar och andra smådjur, är svåra att hitta plockar de maten ur sina gömställen.
Idag sitter jag vid en matning där vi tidvis har nötkråkor på besök. Så här års är det svårt att hitta någon som säljer hasselnötter så i brist på det har jag tidigare varit ute och plockat ekollon som det den här säsongen finns rikligt med. Dessa, och jordnötter, har jag fyllt vår vanliga stubbe med och hoppas nu kunna locka hit dessa skygga kråkor. Morgonen är frisk och träden i bakgrunden har antagit härliga höstfärger i gult och rött. Ett gäng nötskrikor invaderar plötsligt matningen, de gillar det utlagda minst lika mycket som nötkråkorna och bråkar om vilken som som ska få ta först. Även dessa fåglar lägger upp lager inför vintern och jag ser hur de fyller krävan, alltså den utvidgning av matstrupen som de använder för att transportera mat, med många ekollon. Enligt en tysk studie kan nötskrikan ha upp till femtusen gömställen, ett under att de kan hitta tillbaka till alla!
Så hör jag lätet av en nötkråka. Spanar intensivt åt alla håll utan att upptäcka någon. Men plötsligt. Nu sitter där en nötkråka på en gren strax bortanför matningen. Solen lyser på en asp i bakgrunden med flammande färger och ger bilden jag tar en nästan onaturlig lyster. Den hoppar vidare upp på en mossig stock som för att ytterligare försäkra sig om att inga faror lurar. Nöjd med inspektionen hoppar fågeln ner på stubben och börjar förse sig, främst av jordnötter som det ser ut. Jag blir oväntat medveten om ytterligare en nötkråka. Den sitter på en mossig sten en bit bort, det verkar som att någon av nötskrikorna tappat en nöt där. Hoppar så upp på en torr trädgren där den sitter och plirar, väntar kanske på sin tur? Den första kråkan verkar vara nöjd med lasten, halsen putar i alla fall ordentligt ut som att krävan är full, och flyger iväg. När nummer två tar till vingarna för att överta stubben får kameran gå, det resulterar i en bild där jag får en känsla av en häxa.
Fåglarna, som jag tror är ett par, växlar av varandra vid stubben. Men eftersom könen är lika så är det omöjligt att avgöra. Jag får goda möjligheter att jämföra dem med varandra. Den vackra dräkten, som har en mörkbrun grundfärg med ett väldigt fint tecknat mönster i vitt, är vid första ögonkastet identiska. Ja, de minsta bröstfjädrarna är så små att skärmen man betraktar bilden på inte mäktar med att återge dem. Istället upplever man det vita som suddigt vitt. Man får förstora bilden för att kunna se detaljerna. Efter några besök hittar jag dock lite skillnader i dräkten i ansiktet men framförallt ser jag att den ena nötkråkan verkar vara betydligt äldre än den andra. Näbben är rejält sliten och under den, på hakan, finns små partier där fågeln saknar fjädrar. Men vem som eventuellt skulle vara hona respektive hanne får förbli deras hemlighet.