v49 – Vintermyr

Efter en varm höst och en ovanligt mild november föll igår äntligen årets första snöfall. Tillsammans med åtskilliga minusgrader landade den som så där riktigt fluffig pudersnö. Höstnaturen som varit allmänt gråtrist sen löven föll fick plötsligt en ny och ren skepnad. Snön minskar också alla ljud och i skogen finner man nu den där lyxiga tystnaden som vi i vårt allmänt brusande samhälle har svårt att finna. Bestämmer mig för att få uppleva både snölandskap, tystnad och förhoppningsvis lite fågel på myren i mellersta Västmanland och får med mig en kamrat, som också gillar att fota fågel, på morgondagens utflykt.

Snötäcket är inte djupare än att vi nu, i efternattens svarta mörker, kan forcera den långa grusvägen ända ut till dess slut. När vi kliver ur bilen står vi under en fantastisk stjärnhimmel som nästan tar andan ur oss. Då temperaturen är närmare tio minus hämtar vi oss dock snabbt och lastar pulkan med utrustning och mat till både stora och små fåglar. Trots snön blir det tungt att dra och vi stannar ibland och pustar men efter några vilopauser är vi framme vid kojan. När slaktresterna vid fått från ett jaktlag är utplacerade framför gömslet lägger vi ut frön, talgbollar och margarin till de bevingade gästerna som är vegetarianer. Det är fortfarande mörkt när vi stänger dörren om oss och kan montera upp kamerorna. Det blir en första kopp och lite småprat i stearinljusens sken i väntan på ljuset.

När första korpen hörs kan vi inte hålla oss längre utan släcker ljusen och fäller ner gardinen. Fönstret ovanför kameragluggarna är två meter brett men bara femton centimeter högt. Det blir som en superwidescreen som visar naturen utanför oss i en ”slow-TV”. Natten har varit klar men en molnskärm närmar sig från norr. Myrens låga tallar syns redan tack vare snön och kikaren ger en viss ljusstärkande effekt när vi spanar av träden runt om den stora öppna ytan framför oss. Med hjälp av det stigande ljuset och gediget spanande hittar vi fyra havsörnar och en misstänkt kungsörn i trädtoppar långt borta. Det verkar lovande för dagen men vis av erfarenhet vet vi att deras närvaro nu på morgonen inte är någon garanti för att de kommer att komma ner på vår mat eller ens närma sig oss. De sitter väldigt stilla och inväntar väl som vi ett bättre ljus. Ibland byter någon örn sittplats men ingen gör någon ansats att flyga åt vårt håll. Så lättar en örn och tar höjd men flyger norrut och försvinner ur synhåll. En efter en försvinner de på samma sätt och lämnar oss med sällskap endast av några korpar och kråkor. Som inte heller de vågar sig ner på maten.

Vi väntar på örnarnas återkomst under det att morgonen förflyter. Molnskärmen täcker nu hela himlen men den är rätt tunn så ljuset är fortfarande bra. Frukosten är avklarad och vi får tid att avhandla både fotospörsmål och några av livets många mysterier. Så plötsligt, helt utan förvarning, sveper en stor fågel in på vår scen och landar i en av de döda träden framför oss. Den kom från någonstans bakifrån där den säkert suttit och avvaktat en längre tid utan att vi vetat om den. Stor och majestätisk sitter den där och spanar åt alla håll för att övertyga sig om att säkerhetsläget inte förändrats. Vi hinner få några bilder på den vackra fågeln, en kungsörn, där den tronar i toppen på det låga trädet. Det är en ungfågel med en typisk andraårsdräkt, den är alltså ett och ett halvt år gammal och upplever nu sin andra vinter. När den med några vingslag flyger ner på marken hinner vi få ytterligare en serie bilder innan den landat strax framför maten. Den spejar sig omkring flera gånger men bestämmer sig plötsligt för att flyga iväg. Vad som gjort att den inte vågade börja äta är svårt att säga men bättre fly om man är det minsta osäkert tycktes den tänka.

Mera slow-TV. Vi ser några havsörnar flyga på håll men ingen mot oss. Några korpar hittar någon gammalt utlägg ute på myren. En timme har förflutit sen sist och solen har kommit fram när det händer igen. Kungsörnen glider in framför oss, den här gången från höger, och landar på marken strax bredvid den utlagda maten. Den här gången verkar den mer övertygad och tar några steg fram till maten och börjar äta. Jag tar position vid en av de låga gluggarna där jag ligger på samma nivå som örnen utanför. Det ulliga snötäcket mellan mig och örnen täcker halva honom men jag tycker bara att det skapar ett bättre djup i bilden. Under nästan en timme får vi studera kungsörnen. Mellan varje tugga ett nytt span, varannan gång åt höger och varannan åt vänster. Så verkar den mätt och flyger upp och sätter sig i samma träd den satt först i. Den putsar näbb och klor rena från matrester innan den tar till vingarna och lämnar oss efter det som visar sig vara dagens föreställning. Åtminstone vad gäller stora rovfåglar. Resten av dagen får vi nöja oss med att titta på mindre fåglar, bland annat en varfågel, större hackspett och ett gäng grönfinkar.