v51 – Triss i kråkfåglar

Det känns som mitt i natten fast klockan är halv sju. Så mörkt är det när vi nästan är framme vid vintersolståndet då solen inte masar sig upp förrän några minuter före nio. För mig blev det nästan sovmorgon tänker jag när jag strax är framme vid målet för dagens utflykt. Idag ska jag sitta i det gömsle som är inrymt i hörnet på en gammal ängslada. Ladan står i ett gammalt jordbrukslandskap där mindre ängar och åkrar omgärdas av lövskogspartier. De öppna markerna gillas av bland annat fjällvråken som vi försöker locka hit och vi kallar också det här för fjällvråksgömslet. Det är svårt att få vråkar att gå på åtel, de vill hellre fånga sin egen mat verkar det som. Därför är det alltid en chansning att sätta sig här men igår la vi upp en ansenlig mängd med köttben så jag tänkte att det kunde vara värt att testa idag.

Från närmaste ställe att parkera bilen är det drygt en halv kilometer promenad som gäller. En stark fullmåne lyser upp den lilla körvägen över fälten så idag behöver jag inte använda pannlampan för att hitta ut till ladan. Kollar till åteln och fäller ner luckorna framför kameragluggarna innan jag stänger den stora dörren på ladan och sätter mig i gömslet. Det tar ett tag fram tills det är ljus nog att se eller fotografera så jag drar för mörkläggningsgardinerna, tänder ett par stearinljus och sätter mig att vila. Den lugna stunden blir kortvarig, jag hör det jamande lätet från en ormvråk i närheten. Blir tvungen att släcka ljusen och försiktigt glänta på gardinen. Fortfarande skumt ute men till slut hittar jag siluetten av rovfågeln i ett litet träd bortanför åteln. Det här lovar gott. Han sitter där helt stilla men jamar ibland. Jag gör kamerorna i ordning för att kunna ta bilder även i svagt ljus om han nu skulle våga sig fram. Sakta blir det ljusare. Men så, strax före soluppgången, tar han till vingarna och försvinner bortom synhåll. Suck.

Men det finns andra fåglar som också äter as men inte är lika försiktiga som vråken, kråkfåglarna. Skatorna är djärvast och är de som först vågar fram och äta efter att ha spejat på maten från någon utpost. Sen kommer kajorna som också är ganska obekymrade för att detta skulle kunna vara en fälla. Kråkorna är lite försiktigare och nöjer sig med att plocka bland gamla rester en bit från åteln. Jag får väl fotografera de fåglar som bjuds tänker jag och alltid kan man träna sin färdighet på den svåra konsten att ta flyktbilder. Detta underlättas av att nu solen kommit upp över trädtopparna och belyser scenen framför mig. Då kan jag använda både snabbare exponeringstider för att frysa fåglarna i luften men också en mindre bländaröppning för att öka skärpedjupet. Båda dessa åtgärder ökar möjligheten till skarpare bilder.

När jag dukat fram lunchen återkommer ormvråken till samma träd och samma gren som i morse. Kanske vågar han sig ner nu? Vråken blir dock flitigt mobbad av kråkfåglarna och till slut ger han upp och flyger iväg igen. Jag får fortsätta fotografera mina kråkfåglar. Långt bortom fälten framför mig växer en hög björkskog som på håll, och i det här ljuset, får en varm gulbrun ton. Teleobjektivet vars fokus ligger på fåglarna trettio meter framför mig avbildar då skogen där borta mycket diffust och med den lugna bakgrunden framträder fåglarna på ett bra sätt. En större hackspett visar också intresse för maten men annars ser jag få andra fåglar. Solen börjar så sakta dala och ladan skuggar nu området jag fotograferar så jag beslutar mig för att ge upp. Plockar ihop mina saker, städar gömslet och går ut i ladan där jag letar mig fram till den stora dörren. Haspar upp och släpper upp den. Den svänger upp och slå emot väggen med smäll. När mina ögon vant sig vid det skarpa ljuset utanför upptäcker jag en havsörn som flyger bortåt. Var kom han ifrån? Kan han ha suttit på ladans nock och där avvaktat inför att våga sig ner på maten? Hade jag fått närkontakt med honom om jag suttit kvar längre? Svaret på den undringen lär jag aldrig få.