Sedan flera år har det hållit till ett spillkråkepar i en dunge med gamla aspar uppe i Västmanland. Högt i ett av träden har de knackat ut ett hål där de häckar även i år. I utkanten av dungen har vi satt upp tältgömsle där man kan sitta och beundra, och kanske fotografera, de stora svarta hackspettarna. Vid en av årets första sittningar fick vi dock en överraskning då en slaguggla plötsligt flög in i dungen och landade i toppen av en avbruten asp. Det visade sig att ett slagugglepar valt att häcka där i år. Det är inte ovanligt att slagugglor väljer den här typen av högstubbar men att det blev just här blev en trevlig överraskning för oss.
Ikväll har jag tagit plats i gömslet. Solen har börjat dala och strålar in i dungen. En trast håller konsert och en lövsångare sjunger sin mjuka fallande strof. Det är tomt längst upp på högstubben. I den fördjupning som bildats i toppen låg honan nästan konstant och ruvade för en vecka sedan. Att hon nu är borta torde tyda på att äggen kläckts och att hon nu är ute och jagar för att hjälpa hannen med matförsörjningen. Jag spanar ofta med kikaren och nu ser jag tillfälligt något ljusgrått ulligt uppe i stubben. Inser att det är toppen av skallen på en uggleunge, en som försöker få en vy på världen utanför stubben. Men han, heller hon, är så liten att den inte når upp att titta över kanten. Då har alltså mamman åtminstone en unge att jaga mat för. Jag hör en spillkråkas starka läte någonstans ovanför mig. Han måste sitta i trädet bredvid mig. Försöker få syn på fågeln genom någon av gömslets gluggar men utan framgång.
Det mörknar och jag hör en morkulla som drar ovanför med sitt typiska ”knispande” läte. Så plötsligt ett läte som jag bedömer måste komma från en uggla. Först snett bakom till vänster om mig. Sen förflyttas ljudet stegvis till att befinna sig snett framför och till höger om mig. Jag skärper mig och spanar intensivt. Och där kommer hon inflygande. Någon tiondel av en sekund sitter hon på kanten med en maffigt stor mörk sork i näbben. Lägger sig sedan tillrätta i boet. Ser inte så mycket av vad som händer där nere men av honans rörelsemönster förstår jag att hon styckar sorken och matar ungen, eller ungarna. Och det görs ordentligt eftersom hon nu hållit på i nästan en halvtimme. Förmodligen är ungarna fortfarande små och klarar bara ta emot extremt små tuggor. Nu lägger hon sig ner. Kanske för att hjälpa de små att hålla värmen då kvällen nu blivit kylig. Då vinklas hennes ena vinge ut mot mig och den andra vingen sticker ut på andra sidan av stammen. Det måste bli ganska trångt där när ungarna växt klart. Nu närmar sig klockan tio och jag smyger mig försiktigt därifrån. Det börjar skymma men det är en skön kväll när jag vandrar mot bilen.
Bläddra bland bonusbilder på slagugglan. Notera sorken i näbben på första bilden.
