Morgonen är frisk men fuktmättad, det är höst i luften. En svag dimma ligger över fälten jag passerar. Viker av asfaltvägen och kommer in på den dåligt underhållna grusvägen. Över åkrarna kan jag hjälpligt parera de värsta groparna, värre blir det när jag kommer in i skogen där träd och buskar står tätt inpå. Här är det krypfart som gäller om jag ska undvika en havererad bil. Välbehållen framme tar jag en bärkasse med solrosfrön och kånkar den upp för backen. Där fyller jag på mataren som hänger på en stor gran. Trots att den redan var halvfull märks det knappt när jag adderar ytterligare fem kilo, den måste rymma minst tjugo! Tur att vi är några stycken som turas om att fylla på. Sen blir det lite andra frön och jordnötter på stockar och i stubbar innan jag sätter mig där jag inte syns för fåglarna. Och väntar in ljuset och matgästerna.
Som vanligt är det mesar och nötväckor som först är framme. Hackspett modell större är också på hugget och vittjar stubben på nötter liksom en ekorre. Plötsligt sitter där helt oväntat en rödhake på matstubben. Den är en utpräglad insektsätare, inte alls intresserad av den mat jag lagt ut. Att den landat precis framför mig är förmodligen en ren slump. Eller så är den ditlockad av alla andra småfåglar. Men ibland ska man ha lite tur också tänker jag och låter kameran gå. Den har den goda smaken att låta sig fotograferas i olika poser innan den flyger vidare in i skogen.
Så dyker en annan överraskning upp, en gäst som också är ditlockad av småfåglarna men av en helt annan anledning. Sparvhöken. Lika plötsligt som oväntat sitter en sådan på en stock som ligger bredvid stubben. Jag har flera gånger tidigare varit med om att en sparvhök dyker upp när jag sitter vid en matning för småfåglar. Då har det alltid varit en hanne men den här gången är det en hona. Med sin brunspräckliga dräkt är hon mer kamouflagefärgad än hannen men också påtagligt större. Jag tror att det är just storleksskillnaden som gör att det oftast är hannar som besöker småfågelmatningarna. Där de finner gott om byten i ”sin” viktklass medan honorna hellre jagar lite större fåglar. Nu har vi förvisso både trastar och nötskrikor här så det är ingen sensation att även se en hona här även om det är lite mer ovanligt. Hon sitter kvar en stund, ser sig om men finner att matningen nu blivit alldeles tom på fågel sedan hennes närvaro skrämt alla på flykten. Ingen mening att sitta här och glo verkar hon tänka utan tar till vingarna. Överraskningsmomentet är nog det viktigaste i deras jaktteknik. Själv väntar jag en god stund på att småfåglarna ska våga sig tillbaka.
Bläddra bland fler bilder på rödhaken:
Och bland de på dagens andra överraskning, sparvhöken:
