På hemmaplan är nog koltrastens djupa och fylliga sång det första vårtecknet. Ofta framförd från en hög position i kvarteret, en TV-antenn eller en hög björk. Hannen, med det engelska namnet blackbird, har mycket riktigt kolsvart fjäderdräkt men en lysande gul näbb. En fågel de flesta nog känner igen. Unga hannar är också svarta men saknar den vuxnas gula färg på näbben. Honan är istället mörkt brun, på avstånd ser den helt enfärgad ut men på närmre håll och med rätt ljus ser man att dräkten är lite melerad. Diskret elegant skulle jag vilja karakterisera den som.
Den här veckan blev det ingen expedition. Istället tar jag mig till en småfågelmatning i stadens norra utkanter. Efter att ha fyllt på maten ställer jag mig lite diskret under en stor björk. Koltrastarna vid våra matningar är lite mer försiktiga än mesarna men idag är det en av de första fåglarna som kommer fram. Oftast hoppar trastarna på marken där de plockar bland frön som ramlat ner när andra fåglar sprättat lite för våldsamt i mataren. Där nere är det svårt att få några bra bilder på dem men när någon vågat sig upp på en gren låter jag kameran gå. En hona dyker också upp, kanske blivit modigare av att se hannen ta för sig?
Nästa fågel som gör mig sällskap är en stenknäck. Hannen är vackert rödbrun och den kraftiga näbben glänser som pärlemor. En hona, med en lite mer försiktig färgställning i beige, gör honom sällskap. Oskalade solrosfrön verkar vara det som är mest eftertraktat.
En annan fågel i brunt är pilfinken. Trots namnet är den närmast släkt med gråsparven och är också lik den. Pilfinken tillhör alltså inte gruppen finkar, med bland annat bofink och grönfink, lika lite som gråsparven tillhör gruppen fältsparvar där sävsparv och gulsparv ingår. Istället hör de här två släktingarna till en grupp som kallas sparvfinkar. Pilfinkens hjässa är varmt chokladbrun medan gråsparvens är grå. Annars kan man identifiera pilfinken på den svarta kindfläcken som dess kusin saknar.
Visserligen har jag mängder med bilder på nötväcka men när den visar sig i de mest märkliga ställningar är det svårt att hålla fingret från avtryckaren. De gillar verkligen att stå och klättra vertikalt. Och kan ofta ge roligare bilder än när de sitter rakt upp och ner på en horisontell gren. På slutet fick även en blåmes vara med.





