Den nya pulkan är större. När jag lastat den med både min utrustning och med mycket mat till de stora rovfåglarna är den blytung. Trots ett fint snötäcke att dra på får jag stanna var tionde meter för att hämta andan. Kanske ska jag lämpa av hälften och gå två gånger? Men även om jag är ute i god tid känns det som att det skulle ta för lång tid. Det är fortfarande nattsvart ute men jag har en bit kvar att avverka innan jag är framme vid kojan. Det är alldeles tyst, bara ett svagt sus från den svaga vinden. Jag tar ett stycke i taget och till slut är jag framme och kan lasta in mina prylar och sen ut med maten framför gömslet. En räv och en säck med slaktrester. Unnar mig en stunds vila innan jag riggar i kojan. Tänker på den vådliga bilfärden genom skogen. De sista sex kilometrarna var det 30 centimeter oplogad skogsväg. Bara två djupa hjulspår att försöka hålla sig i. Och ibland åkte bilen mer som den själv ville än hur jag styrde. Utan möjlighet att vända var det bara att hålla tummarna och fortsätta framåt. Med mer tur än skicklighet kom jag ända fram och sköt bort tankarna på återfärden.
Nu börjar det ljusna. Fäller ner gardinen och börjar spana. Till min förvåning dyker en kungsörn upp redan i gryningen. Före fotoljuset. Det här bådar gott. Jag nöjer mig med att titta på den kraftfulla men smidiga jägaren. Som i det här fallet dock nöjt sig med ett byte någon annan fällt. Det är en årsunge med jämn, kanelfärgad ovansida. Strax dyker ett par havsörnar och flera korpar upp. De sätter sig en bit ifrån och betraktar samma skådespel som jag. Nu börjar det bli lite ljusare och jag njuter av naturen framför mig, den snöklädda myren som inramas av vackert snöklädd tallskog. Nu hittar jag också fler havsörnar som sitter i trädtopparna längre bort. Och ännu en kungsörn. Förväntningarna stiger och jag hoppas på en dag med mycket aktivitet framför kojan.
Kungsörnen framför mig försvinner plötsligt utan den sedvanliga ”efter-maten- hygienen”. Förmodligen skrämd av något. Istället intar havsörnarna matplatsen. Först två individer men det fylls sakta på tills jag har hela åtta stycken örnar framför mig. Det blir trångt. De äter i någon slags rangordning som jag inte riktigt förstår. När en gammal havsörn flyger in flyttar några ungfåglar fogligt på sig men det är inte bara åldern som ger företräde till maten. Även storlek och kanske också läggning påverkar. Vissa verkar definitivt kaxigare än andra. Jag försöker hålla räkningen men det är inte så lätt, som mest ser jag, förutom de åtta vid maten, även fyra till havsörnar i träd runt myren. Maffigt.
Lite senare uppenbarar sig två lite äldre kungsörnar som också är hungriga. De är först lite oense om vem som ska äta först men de löser det utan alltför våldsamma strider. Jag ser att båda individerna är ringmärkta och försöker få bilder på ringarna ur olika vinklar. När jag senare skickat in dessa bilder får jag svaret att den ena är född 2022 i Ångermanland och den andra i Småland 2018. Jag får ett trevligt brev från ringmärkaren av den första individen tillsammans med en bild av hur örnen såg ut när den ringmärktes. En betydligt mindre och ulligare fågel än den jag har framför mig. När jag tittade i mitt fotoarkiv visade det sig att jag träffat på smålänningen tidigare, för nästan två år sedan fotograferade jag honom på samma plats som idag. Kul med återkommande fåglar.
Dagen går fort, som vanligt när det är liv och rörelse framför kojan. Och det är det verkligen idag. Även om det är rätt mörkt i det mulna vädret med lätt snöfall så blir det många bilder tagna. Dagens bonus blir ett gäng med grönfinkar som provianterar i småfågelmatningen utanför. Nöjd pulsar jag tillbaka i skymningen och bilfärden åter blir ännu mer spännande än morgonens. Förutom svårigheterna att hålla bilen på vägen så får jag närkontakt med inte mindre än tre älgar. Lugnt och majestätiskt travar de över skogsvägen alldeles framför mig.
Bläddra bland fler bilder på några av dagens havsörnar:
