v25 – Månsken i skärgården

Det var fullmåne på midsommarafton men även idag ser den rund ut. Som alltid vid fullmåne går månen ner när solen går upp. Det är en dryg timme till dessa händelser ska inträffa idag så månen hänger fortfarande en bra bit över horisonten. Dess gulvita sken speglar sig vackert i de krusningar som den svaga vinden skapar på vattenytan. Jag går utomskärs för att inte behöva detaljstudera gps:en, här är det rejält djupt och jag har koll på de grund som finns i området. Jag kan därför gå i planande läge vilket innebär att båten inte gräver ner sig utan går mer ovanpå vattenytan och jag sparar därmed bensin. Den här båten behöver komma upp i strax under tjugo knop för planing men när jag närmar mig ön, som är dagens mål, drar jag ner farten och glider stilla in mot försvarsmaktens brygga. Ön är ett militärt område där de har företräde vid övningar men där det annars är fritt fram att besöka den. Annat var det när jag var grabb då det var beträdnadsförbud hela året runt. Där fanns en fem våningar djup atombombssäker anläggning nedsprängd i berget. Det enda som var synligt var att antal artilleritorn och några diskreta ingångar till anläggningen.

Förtöjer båten och tar mig längs stranden till det gömsle jag satte upp igår kväll. Kryper in, monterar upp kameran och sätter mig att vänta på fotoljus och, förhoppningsvis, några fåglar. Koltrasten sjunger inne på ön och jag hör några ejdrar ute på fjärden. Utanför stranden är det långgrunt och väldigt stenigt. Plötsligt får jag syn på en häger som går längs kanten på ett litet skär en stycke ut. Det är egentligen fortfarande för mörkt för att fotografera men jag pressar kameran och får några bilder med hyfsad skärpa. Grågässen som jag skrämde iväg när jag kom börjar så sakta komma tillbaka. De simmar bland stenarna och jag får passa på när de är synliga från mitt låga perspektiv. Lättare är det när någon kliver upp på en sten för att putsa fjäderdräkten. Som alla fåglar är de noggranna med hygienen vilket är en förutsättning för att dun och fjädrar ska hålla sin isolerande funktion.

Jag hör ofta det karakteristiska lätet från strandskator men jag får bara ett tillfälligt besök av två av dem under morgonen. En sädesärla trippar strax utanför gömslet, helt obekymrad om mig, och hamnar till slut innanför närgränsen på mitt objektiv. Jag får helt enkelt nöja mig med att studera ärlan på nära håll och fortsätta fotografera när den kommit en bit bort från mig. En annan fågel som också kommer nära är en ung stare som födosöker i tången som ligger på strandremsan. Där verkar finnas gott om småkryp för han pickar och vänder upp små partier som han hela tiden plockar i sig saker från. Jag följer staren i säkert en halvtimme utan att kunna fotografera honom. Vid ett tillfälle är han så nära att jag skulle kunna klappa honom om han skulle tillåta det. Men självklart försöker jag inte det, förutom att jag skulle skrämma bort honom så ska man aldrig interagera med vilda djur. Varken här hemma eller på safari i tropikerna. De arrangörer som erbjuder sådant ska man definitivt bojkotta.

Gömslet är lågt och kräver liggande ställning för att spana och fotografera. Det blir tröttsamt efter ett tag och jag varvar med att sitta upp för att vila rygg och nacke. Då får jag förlita mig på hörseln för att veta när det finns fotochans. Många fåglar har åtminstone tidvis läten för sig, speciellt de mammor som har ett antal ungar att övervaka. De kommunicerar hela tiden med sina små, förmodligen för att lotsa dem i rätt riktning och att komma tillbaka till mamma när fara hotar. Vid ett tillfälle kommer en småskrakshanne simmande förbi ute bland stenarna. Alldeles ljudlöst. Då var det tur att jag låg ner och fotograferade några gäss, annars hade jag säkert missat honom.

Vid åttatiden bryter jag upp och bär bort allt till båten. Återfärden går i ett helt annat ljus än när jag körde ut i morse. Nu är det solen som skapar glittret på vågorna. Fint det också.