v29 – Skogsväsen i olika former

Vi hjälper till att lösa bostadsproblemet åt några av våra ugglor. Många ugglearter häckar normalt i håligheter i träd men i brist på sådana flyttar de gärna in i holkar som även de ger ett bra skydd åt hela familjen. Vi sätter därför upp en mängd holkar åt till exempel kattuggla och slaguggla även om det bara är några få procent av dessa som blir utnyttjade. Precis som för oss människor är läget det viktigaste, diskret och fri från störningar ska det vara men samtidigt med fri inflygning och närhet till jaktmarker. Lappugglan har dock andra preferenser på sitt boende, de är så stora att tillräckliga håligheter sällan finns. Istället nyttjar de gärna övergivna bon från duvhök, ett stort risbo med en nästan kvadratmeterstor plan yta på toppen. För att efterlikna detta snickrar vi ihop plattformar som vi monterar en bit upp i trädet åt dessa ugglor. På alla dessa plattformar hade vi ifjol inte en enda häckning vilket dock berodde på den dåliga tillgång på sork det året. Men i år är det lite bättre med gnagare så vi har två häckningar i Svartådalens skogar. Det ena paret fick tillökning som ringmärktes för två veckor sedan. Ungen har nu lämnat boet men håller till i närheten då han fortfarande matas av föräldrarna.

Idag lockar skogen mig. Som vanligt vill jag vara på plats vid soluppgången så jag stiger upp i god tid och det är fortfarande lite småskumt när jag kör norrut. Första stoppet blir i lappugglans skog där jag först besöker platsen för ringmärkningen men plattformen är som väntat tom. Tar mig istället runt i omgivningen och försöker lokalisera ungen men det är alldeles tyst i skogen så när som på surret från hundratals myggor som svärmar kring mig. De verkar inte förstå vinken när jag viftar undan dem så till slut ger jag upp och följer istället vägen ner till de stora hyggena söderut. Söker metodiskt av dem med kikaren och på det sista hygget får jag lön för mödan. En lappuggla kommer flygande över det öppna området och slår sig ner i ett ensamt träd. Sitter där och spanar ett tag men fortsätter sen bort till skogsbrynet på andra sidan. Den provar några olika utsiktsplatser men ger så småningom upp och försvinner in i skogen. Jag står kvar för att se om den tänker komma tillbaka men efter en halvtimmes väntan ger jag upp och återvänder istället till skogen med boplattformen och ställer mig där att lyssna.

Noterar att det så här års är betydligt mindre med fågelsång än på våren men en gärdsmygs starka och porlande drill överröstar i alla fall myggorna. Så hör jag svagt ett kort upprepat läte strax norrut som jag inte riktigt känner igen. Det skulle kunna vara en lappuggleunges tiggläte. Jag tar mig i riktning mot lätet men stannar ofta och inväntar nästa tillfälle så att jag kan ta ut en ny och bättre riktning. Ljudet blir starkare ju närmre jag kommer och jag blir mer och mer övertygad om att jag har rätt i min misstanke. Till slut är jag, som jag tror, bara några tiotal meter ifrån och då förstår jag att ungen sitter väldigt högt uppe i någon av granarna. Jag spanar av träden så gott jag kan men de är väldigt täta så jag hittar den inte. Plötsligt hör jag istället ett kort hoande från en vuxen uggla bakom mig. Snurrar runt och där, en bit upp i en torr gran, sitter en stor lappuggla och stirrar strängt på mig. ”Vad gör du här” tycks den undra. Jag höjer kameran och tar snabbt några bilder innan jag försiktigt avlägsnar mig. Jag vill ju inte störa om den är på väg till ungen med mat.

Istället tar jag mig tillbaka till bilen och fortsätter norrut till en av mina favoritskogar. Det är ett naturreservat som främst är bevuxen med gammal granskog. Väl inne i området njuter jag till fullo av att få tillbringa resten av morgonen där. Blockterrängen under granarna är full med stora och mindre stenar, alla täckta av en tjock matta med grön mossa. Mellan många av stenarna finns djupa håligheter så jag ser mig noga för var jag sätter fötterna. Här och var letar sig solens strålar ner till marken och likt en spotlights stråle belyses de växter som finns där. Speciellt effektfullt blir det i motljus då de klorofyllfyllda bladen lyser intensivt gröna. Jag lägger mig ner på den mjuka mossan och fotograferar de underbart skira skogsfräken men också stensöta som gärna växer i stenblockens mossa.

Nu bär stigen uppåt och när jag når krönet av berget har granarna ersatts av tallar och den gröna mossan av vit renlav. På ett ställe öppnar sig skogen och en fin utsikt över skogarna österut uppenbarar sig. Jag slår mig ner och dukar upp morgonens andra frukost. Den smakar som vanligt bra här i skogen, blir kvar en stund och varvar ner i lugnet som alltid infinner sig ute i naturen. Fortsätter så slingan som tar mig ner igen samtidigt som jag fortsätter att fotografera den trolska miljön. Till slut kommer jag ut ur skogen, ut på en äng som jag korsar. Hittar en mindre väg som borde kunna föra mig tillbaka till utgångspunkten. På andra sidan vägen ligger en stor spannmålsåker och mitt ute i fältet går två tranor och pickar. Känns som det skulle kunna bli en bra bild där de stora fåglarna går i den monotona miljön så jag tar några bilder på dem. Dagens sista som det ska visa sig.