Hanö fyrs taktfasta blinkande syns på styrbord sida när jag passerat skärgårdens sista skär. Det är något rogivande med fyrar, någon slags känsla av trygghet infinner sig. De är ju förvisso till för att trygga fartygs färd om natten men jag tycker att närvaron av deras stadigt återkommande ljuskägla även skapar en lugnande känsla på oss kustbor. På min motsatta sida bryter solen horisonten och ett guldfärgat ljus färgar de sista kala skären. Med lugna och jämna paddeltag får kajaken god fart på den nästan spegelblanka vattenytan. Förra veckans båttur till de yttre skären har gett mersmak. Förhoppningen är att få närkontakt med de vadare som så här års letar mat i strandkanten på hällarna. De är redan på väg söderut till sina vinterkvarter men behöver äta upp sig inför den långa flykten. För att få en lägre fotovinkel än vad båten erbjuder har jag idag tagit kajaken. Det är lite riskabelt att gå ut med en tung kamera i den här ranka farkosten. Undrar just vad mitt försäkringsbolag skulle säga om jag välte med hela utrustningen? Men för att minska risken har jag prylarna förpackade i vattentäta påsar under färden ut.
Jag har under åren förfinat tekniken för att komma vadarna nära. Först lägger jag mig på behörigt avstånd så att de ska bli vana vid att jag finns där och att jag inte utgör något hot mot dem. Sen närmar jag mig dem långsamt och etappvis samtidigt som jag akt på deras beteende. Om de visar sig nervösa genom att stanna upp och titta på mig backar jag och lägger mig att vänta en stund till. Och så håller vi på, mina vänner vadarna och jag. Efter någon timme vid deras skär kan jag i princip komma hur nära som helst. Idag nyttjar jag den svaga nordliga vinden för att närma mig skäret. På slutet tar jag ett par paddeltag för att öka farten och styr sen med rodrets hjälp, som jag manövrera med fötterna, och kan glida förbi skäret på några meters avstånd. Hällen svaga lutning fortsätter under vattenytan och när dyningarna kommer in på det grunda området ökar våghöjden. Ligger jag där, närmast skäret, rullar därför kanoten ordentligt och det blir nästan omöjligt att hålla kvar fotoobjektet i sökaren. Jag kan samtidigt inte vrida mig för mycket i sittbrunnen eftersom det då blir svårt med balansen när jag tittar genom kameran. Med andra ord är det bara korta stunder jag har perfekta fotoförutsättningar.
Idag noterar jag nio olika arter vadare. Kärrsnäppan är den talrikaste men två vackert rostfärgade kustsnäppor och tre ljusa sandlöpare har blandat sig i flocken. I den uppgående solens strålar lyser kustsnäpporna nästan onaturligt röda medan sandlöparnas dräkt blir ännu vitare. Får gott om tillfälle att studera deras beteende där de konstant pickar efter smådjur i den blöta tången närmast vattnet. När en våg rullar upp på hällen springer de längre upp på klippan men är snabbt tillbaka när vattnet dragit sig tillbaka. Största delen av tiden har vadarna näbben nedkörd i tången så att hinna med att fotografera dem vid de få och korta tillfällen när de tittar upp är lättare sagt än gjort. Många vändor och många misslyckade bilder blir det därför mellan varje lyckat försök att fånga en fågel i en rolig eller fin pose. Efter två timmar är jag ordentligt trött i ryggen och paddlar in till ett större skär där jag gör ett strandhugg för att kunna sträcka på mig. Går ett varv runt den lilla ön och sätter mig sen ner på en häll och plockar fram matsäcken. Mot solen och med det glittrande havet framför mig är det bara att njuta. Av utsikten och stillheten.