- v13 – Ängsövandring
”Oj, vilken häftig morgonhimmel.” Jag stannar mitt på den smala bron över till Ängsö och tar några bilder mot öster. Till min glädje upptäcker jag att den luftledning över sundet som förstört tidigare fotografier av soluppgången från den här platsen är borta. Den måste ha ersatts med en sjökabel. Senare ser jag en hög med bruna elstolpar vid vägen. Verkar som att Mälarenergi byter ut de känsliga luftledningarna mot nedgrävda på ön. Trevligt. Det stora naturreservatet blir än finare.
Efter några kilometer blir det ett nytt stopp. En enorm flock med dovhjortar står mitt ute på det stora fältet. Visst har det alltid funnits gott om hjortar på ön men en så här stor flock har jag aldrig tidigare stött på. Närmare femtio stycken uppskattar jag det till. Bara hannar. Utanför parningstiden på hösten lever de oftast så, hannarna för sig och honorna (hindarna) för sig. Ett stycke längre in på ön ser jag också ett par flockar med hindar.
Ställer bilen på en liten parkering mitt på ön och vandrar österut, det knastrar under mina skor när jag följer den frostbelagda grusvägen. Till höger om mig breder en fin hagmark ut sig, glest bevuxen med olika lövträd och bitvis med mindre lundar. Hällmarkerna på min andra sida är mindre betade och blandskogen är tätare. Så här tidigt på året är det begränsat med fåglar i den här miljön men jag hör i alla fall gulsparv och nötväcka. Kommer så fram till ett område med vidsträckta fält. Långt borta ropar ett par tranor och jag ser några grågäss som betar på åkern. Nu har solen brutit horisonten men värmer ännu så länge inte märkbart. Jag tar av den smala vägen och strövar genom en betesmark med enbuskar och enstaka lövträd. En talgoxes vårläte förhöjer stämningen och jag stöter upp en koltrast som med pilsnabb flykt försvinner bortåt under ett explosivt tjatter.
Efter att ha avverkat ytterligare en sträcka mellan stora åkrar är jag nu framme vid mitt favoritområde. Ett öppet landskap med insprängda kullar bevuxna med högresta träd. På ängarna står ett antal enorma ekar men där ligger också några som fallit för tidens tand. De döda trädens grova grenarna spretar mot himlen och får mig att förknippa det med ett skelett från en förhistorisk fallen dinosaurie. Visserligen är det gamla ekar men inte riktigt så uråldriga.
Når stranden till en stor vik och följer en svag ås ut på en mindre udde. Hittar en lämplig fikasten i solen vars strålar nu börjar värma mig. Under pausen betraktar jag ömsom det lugna vattnet utanför och ömsom de öppna markerna bakom mig. Flera hackspettar flyger mellan de kala träden, vårkänslorna får dem att hacka extra intensivt för att locka till sig en hona så här års. Jag hör också en stenknäck som verkar sitta i toppen av ett träd på den närmsta kullen. Vandrar vidare och når till slut bilen, nöjd i sinnet men lite trött i benen.
Bläddra bland bonusbilderna på de fåglar jag mötte den här morgonen. I den ordning de nämnts i texten:
Och så vyn som mötte mig på bron och en liten del av flocken med dovhjortar:
