Hannar av änder är ofta färgglada men anden med det roliga namnet, snatterand, är undantaget som bekräftar regeln. Istället är det den fint gråvattrade dräkten som gör den sevärd. Honan är liksom många andra andhonor vackert kamouflagefärgad i bruna toner. Snatteranden är inte särskilt vanlig i Sverige, även om den har ökat i antal det sista decenniet, och finns företrädesvis längs Östersjökusten och vid näringsrika sjöar och våtmarker i södra halvan av landet.
Idag har jag tagit mig till en mindre våtmark i Mälardalen, det är vindstilla nu på morgonen så dammarna ligger vackert spegelblanka och där fjolårsvassen speglar sig i vattnet finns en gyllene ton på ytan. Trots att det är i början av maj är det minusgrader så jag börjar med en liten rekognosceringsturrunt området för att få upp lite värme. Jag går långsamt och iakttar fåglarna jag ser, sätter mig ibland ner för att se om min närvaro oroar dem. Flera kniphannar försöker imponera på de närvarande honorna med sitt lustiga spel där de kastar huvudet bakåt samtidigt som de frambringar ett knarrande läte. Går vidare och noterar att ett par av svarthakedopping är här i år också liksom sångsvanen. Så får jag syn på ett par av snatterand som födosöker i en mindre damm, jag testar dem genom att gå ner och sätta mig lågt vid strandkanten men de verkar inte bli bekymrade. Jag sänker mig ner så lågt jag kan för att hamna på deras nivå med kameran och börjar ta lite bilder på paret. Först när jag blir blöt om ena knät märker jag att jag hamnat lite för långt ut och står med båda kängorna i vattnet. Tur att det nu blivit lite varmare i luften.
Bläddra bland några bonushannar + två bilder med honan i fokus:
