Havstruten är världens största måsfågel, 70 cm lång och mäter 1,5 meter mellan vingspetsarna. Till skillnad från många andra måsar häckar den inte i kolonier utan är lite av en enstöring, paret bygger oftast på en klippö längst ut mot havet. När de inte aktivt letar mat ser man ofta paret sittande på den största stenen ut mot havet. De är allätare och tar gärna fisk men går också hårt åt andra fåglar när de rövar deras ägg och fågelungar, och även när de senare är ganska stora slukas de hela vilket ser väldigt groteskt ut.
Kastar loss samtidigt som solen går upp över Eriksbergslandet i öster. Styr den lilla båten mot sydost och när jag rundat Bockö norra udde och går söderut har jag fri sikt mot horisonten. Spanar av skären och hällarna och är vaksam på de små grupperna med ejderfamiljer som letar mat kring grynnor och sten. Med svag nordvästlig vind är vågorna måttliga och jag går med god fart mot Harö där gör jag morgonens första strandhugg. Ön betas sommartid av ett gäng får och har en öppen karaktär, här trivs törnsångare, ärtsångare, gulsparv och stenskvätta. Det har inte fallit något regn på en månad så ängen är gul men jag hittar lite blomster som jag knästående förevigar med kamerans hjälp. Drar mig sakta över ön mot den västra sidan där det finns en fin vik som brukar dra till sig en del fågel. Ser ett gäng dunbollar som jag först tror är gräsänder men när jag ser deras mamma förstår jag att det är snatteränder, en and som jag sett vid enstaka tillfällen i skärgården men aldrig konstaterad häckning vilket gör mig extra glad.
Återvänder till båten och fortsätter västerut tills jag möter havet igen. Här finns ett par öar som håller skärgårdens största koloni med trutar. Mest gråtrut men även några havstrutar och enstaka silltrutar. Kommer jag för nära går de till väders och det blir ett himmelens larm. De är på så sätt vaktposter och ger skydd till andra fåglar som häckar på ön, jag ser ett viggpar och några storskrakar. Rundar öarna och kvar finns bara enstaka större stenbumlingar, det ser ut som någon jätte har slängt ut dem helt slumpmässigt i vattnet. Långt borta i horisonten reser sig Hanö, Listershuvud och Ryssberget, där gränsen mot Skåne går. På en klippa sitter ett gäng storskarvar med utbredda vingarna, de torkar dem efter morgonens dykande efter fisk. På en annan sten sitter ett par havstrutar, de sitter där och spejar ut över vattnet, förmodligen vaktar de sin unge som de antagligen har på skäret innanför. Plötsligt börjar de skälla på något eller någon, verkar rejält missnöjda och efter ett tag går de till väders. Tar sig en lov över båten och seglar sedan vidare mot skäret. Själv puttrar jag tillbaka mot Ekö, nöjd med morgonens skärgårdstur.
Bläddra bland bonusbilderna:
