Enkelbeckasinen, en av våra vanligast förekommande vadarfåglar här i Mälardalen, har en knubbig kropp och en väldigt lång näbb med vars hjälp den fiskar upp maskar, larver och insekter från sjöbottnen eller marken. Förutom ett par ”normala” läten, alltså sådana som framförs via strupen, frambringar den ett väldigt speciellt ljud när den spelflyger. När den efter att ha tagit höjd störtdyker ner mot marken spärrar den ut de yttersta stjärtpennorna och som när de vibrerar i vinddraget åstadkommer ett bräkande, nästan mekaniskt brummande ljud. Speciellt hör man detta ljud i skymningen och nattetid.
Kommer ut till strandängen innanför en Mälarvik, fågellivet är inte lika intensivt som tidigare på våren. Mindre tid läggs på att sjunga eller på andra sätt hävda reviret och desto mer på att fånga mat till ungarna. Med kikarens hjälp hittar jag en brun kärrhök som stryker tätt över vasshavet på jakt efter vattensorkar medan fiskgjusen seglar högre och längre ut över viken på span efter fisk. Vattnet som tidigare täckte stora delar av ängarna har sjunkit undan och på de torrlagda markerna plockar tofsvipor, rödbenor och gulärlor mat, både till sig själva och till sina ungar.
Bästa sättet att komma fåglarna lite närmre är helt enkelt att sätta sig ner och vänta på att de ska vänja sig vid ens närvaro. Så jag gör det, sitter intill ett stängsel vars stolpar många fåglar använder som både utsikts- och viloplats, och lyssnar på de fåglar som finns runt omkring mig. Ängspiplärka, sädesärla, sävsångare och enkelbeckasin är några av det arter jag noterar. Just enkelbeckasinen gillar stolparna i min närhet, ibland sätter de sig en bit bort men ibland blir det stolparna närmast mig som de slår sig ner på. Jag sitter där en bra stund och får bilder på beckasinen både i det tidiga morgonljuset och lite senare på förmiddagen, provar även med några motljusbilder på beckasinen som framför sin sång från stolpen bakom mig. Med fågeln på så här nära håll ser jag att tungan är lika lång som näbben, förmodligen användbar när beckasinen plockar upp godbitarna ur marken. Solens strålar värmer nu upp marken och ett värmedaller gör sikten disigare och det blir svårare att få skarpa bilder när fotoobjektet befinner sig för långt ifrån en, då hjälper det inte långa teleobjektiv utan då måste man helt enkelt komma fågeln närmre.
Bläddra bland bonusbilder:
