Den biologiska mångfalden är grunden till alla arters utveckling likaså är den en förutsättning för människans existens. Det mesta av det vi äter är direkt eller indirekt beroende av att insekterna pollinerar växterna, de flesta nya mediciner tas fram ur den biologiska mångfalden, osv. Att mångfalden minskar i en allt snabbare takt på grund av vår rovdrift på naturen är faktiskt ett lika stort hot mot mänskligheten som den globala uppvärmningen. Då är det härligt att befinna sig i en natur som är full med mångfald och en sådan plats är Fläcksjön här i Västmanland. Svarttärnan finns inte på så många platser i Sverige, den är kräsen och behöver en våtmark full med liv. Man kan säga att arten är en indikator för biologiskt mångfald och det här är verkligen ett Svarttärnans rike.
Nu i början på juli är det väldigt varmt på dagarna, då är det skönt att nyttja morgnarna som är lite svalare så därför ringer väckarklockan redan klockan två. Packningen klar sen i går kväll så jag är strax på väg i den ljusa sommarnatten upp i Svartådalen, sista biten går på en liten väg med grässträng i mitten. Där den tar slut parkerar jag, lastar på mig ryggsäcken och går den sista biten till udden där vi har kanoten. Ångrar mig straxt att jag inte tagit stövlar, gymnastikskorna och nedre delen av byxorna är snart genomblöta av daggen i det frodiga gräset, men gläds åt törnsångarens korta, lite kärva, strof från buskaget på ängen liksom gökens hoande i väster.
Sjösätter och lastar kanoten och glider sedan ut på det spegelblanka vattnet. Håller mig nära strandkanten och kommer snart fram till området med kraftig bladvass, här fullkomligen myllrar det av liv. Sothöns och änder äter växtdelar, skäggdoppingen dyker efter småfisk och tärnor och mås kalasar på vattenlevande insekter och trollsländor. Längre upp i näringskedjan ser jag den bruna kärrhöken som patrullerar området på jakt efter vattensork och från det väldiga boet i aspen på andra sidan viken glider havsörnen ut över sjön spanande efter såväl fisk som fågel. Hela den ekologiska näringskedjan kan jag se under min färd över viken och nu ser jag också vårt flytande gömsle som ligger en bit inne i deltaområdet, nästan osynligt. Det är en plattform på cirka en och en halv gånger två meter byggd på fyra större flytelement. Ovanpå plattformen finns en kamouflagemålad låda med längsgående gardinförsedda gluggar under taket och ett par mindre öppningar längst ner, de senare för fotografering från ett lågt perspektiv. Den spartanska inredningen består av två stolar och några dynor men jag ligger mest på ”däcket” när jag fotograferar, då genom de nedre gluggarna.
Strax norr om gömslet finns en skrattmåskoloni så det är aldrig tyst här ute. Svarttärnorna har en lite mer utspridd koloni med bon på ett par olika ställen, totalt finns det cirka 30-40 par här. De flesta har nyligen kläckt sina ägg och det är en väldig trafik mellan boet och jaktmarkerna i omgivningen. De vuxna fåglarna, som redan har börjat rugga så att den kolsvarta dräkten har blivit spräckligt svartvit, flyger mest förbi gömslet. Först en bit in på morgonen börjar de ta pauser från matandet, då sätter de sig gärna på någon av de trästörar som sticker upp ur vattnet i närheten av gömslet. Jag får därför många tillfällen att studera dem på nära håll och kan även ta en del bilder. När kärrhöken passerar lättar såväl måsar som tärnor från sina kolonier, skränande går de till attack mot den gemensamma fienden som lojt seglar vidare. Lite senare går tärnorna åter till väders, denna gång är det en lärkfalk vars närvaro de inte uppskattar. Lärkfalken, som är en liten falk, är nog främst på jakt efter trollsländor som den med stor skicklighet fångar och sen äter upp i flykten. Med den kan även ta småfåglar så det är väl inte helt obefogat att tärnorna mobbar den för att den ska ge sig av.
Efter en fin morgon lämnar jag gömslet vid niotiden och paddlar inåt land. Värmen har nu stigit så det är skönt att byta till shorts och t-shirt när jag kommer tillbaka till bilen.
Bläddra bland bonusbilder:
