Det som vi i min ungdom kallade för ”vanlig skog” finns det inte mycket kvar av idag, mest som små spillror i naturreservat. De höga kraven på avkastning inom skogsnäringen drev fram det ”moderna skogsbruket” där alla träd avverkades samtidigt och kalhyggen skapades. När dessa planteras med samma trädslag i täta rader så skapas i dessa trädplantage en ren monokultur. Våtmarker dikades ut eftersom träden växer långsammare där och därför ur ren ekonomisk synvinkel är värdelösa. Allt detta har lett till en utarmad natur med mindre biologiskt mångfald, men i en konservativ bransch är det svårt att bryta vanor och se alternativa förhållningssätt. Med dagens kunskap borde man nu kanske kalla det för det ”omoderna skogsbruket”.
Då är det kul att upptäcka en fin skog som man inte känt till innan, som denna i ett nybildat naturreservat några mil norr om Västerås. Det har ännu inte kommit upp några informationstavlor eller anlagts några stigar men reservatsgränserna ser jag i lantmäteriets digitala karta. Parkerar bilen intill en mindre åker och vandrar in i en hög granskog där marken bitvis är full av meterstora stenar täckta av tjock mjuk grön mossa. Här luktar det friskt av den fuktiga vegetationen, det känns som en riktig trollskog. Mossan täcker även hålorna som bildas mellan stenarna och som kan vara djupa och ibland vattenfyllda så jag går väldigt försiktigt. I mossan växer det både ätliga och oätliga svampar men jag är ingen expert och låter dem stå men fotograferar både den vackra röda flugsvampen och det skarpt orangea gullhornet. Det är mörkt i skogen dit solen inte når, på marken växer det förutom mossa mest ormbunke och blåbärsris. Det finns ännu kvar stora bär och jag repar en näve full och stoppar i munnen, så här sent på säsongen är de lite vattniga och inte så smakrika som i juli. Terrängen är nu kuperad och jag dras omedvetet uppåt tills jag kommer upp på en mindre platå där scenen förändras. På hällmarken har granarna ersatts av tall och på marken den gröna mossa av renlav (som vi ibland felaktigt kallar gråmossa) och blåbärsriset av lingonris. Jag kryssar mig fram för att inte trampa sönder den fina laven, överallt runt mig lyser det rött av lingonklasar.
Längs upp på den högsta punkten finns ett stort klapperstensfält med mindre, runda stenar. Svårt att tro att där jag nu står, 110 meter över havet, sköljde en gång i tiden vattnet över detta som då måste ha varit ett grund eller ett lågt skär. Jag letar mig ut till en klippa i kanten av berget där jag har utsikt över skogen österut, en perfekt plats för en fika. Långt borta ser jag några gårdar och öppna fält på andra sidan av Svartån. Ser en korp och hör tre olika arter av hackspett – Spillkråka, Gröngöling och Större hackspett.
Återvänder mot bilen och bokstavligen snubblar över ett fint parti med stora kantareller som jag bara inte kan motstå att plocka. Blir nog både till en svamptoast och som tillbehör till middagen ikväll.
Bläddra bland några fler bilder från veckans naturupplevelse:
