Till vintern byter skogsharen päls, från att vara grå blir den helt vit sånär som på öronspetsarna som är svarta. Detta är naturligtvis en anpassning till den miljö de levt i under hundratusentals år, där den grå pälsen ger bra kamouflage under barmarkssäsong och den vita under snösäsong. Den finns i hela Sverige men har minskat kraftigt i antal i södra och mellersta Sverige där den dels har blivit utkonkurrerad av den större fältharen men också fått sämre skydd mot rovdjur i och med de snöfattiga vintrar som är en konsekvens av det varmare klimatet. Den vita pälsen avslöjar ju då den för alla som jagar den.
På årets sista dag stakar vi oss uppför fjällheden och när vi kommer in i en sydsluttning med fjällbjörk och enstaka förkrympta granar följer vi en liten ravin uppför sluttningen. Den vindlar sig mysigt uppåt men snön är djup och pulsig eftersom vinden har svept ner mycket av den nysnö som fallit den senaste veckan. När vi passerar ännu en kurva lösgör sig plötsligt en snödriva, eller åtminstone ser det ut så när haren vi skrämt upp far iväg. Den springer uppför ravinens brant och sätter sig uppe på kanten, den verkar vara omedveten om att den exponerar sig för oss mot den blå himmeln utan tror att den är osynlig mot snövit bakgrund. Men inte mer än att den springer vidare när vi börjar röra på oss igen, så särskilt nära kommer vi inte.
Vi fortsätter upp genom hela ravinen och när vi kommer upp på platån ovanför tar vi en liten rast, njuter av var sin apelsin och utsikten i det vackra vädret. Därifrån går det vidare upp till Östfjällets topp där det, i motsats till ravinen, inte finns någon lössnö alls utan bara hård skare. På den glider vi så sakta nedåt och hemåt. Eftersom det inte blev så många bilder på haren så stannar vi vid fågelmatningen utanför stugan och tittar på talltitorna där.
Bläddra bland bilder på harens miljö och talltitor vid stugan:
