Lavskrikan är vår minsta kråkfågel. De gammelskogar de behöver för att trivas är det ju inte så gott om i Sverige så det är definitivt ingen vanlig fågel. Kråkfåglar brukar vi ju inte kalla charmiga men lavskrikan är definitivt ett undantag. I jakt på mat under vintern närmar den sig gärna människor som rör sig i skogen och fågeln uppträder då ofta väldigt oskyggt.
Igår blåste det väldigt mycket här uppe i Sälen så då gjorde jag en skidtur runt Västra Kalven. Det är en lättåkt slinga på en dryg mil och större delen av sträckningen går genom riktigt fin gammelskog i de djupa ravinerna mellan Kalven och omgivande fjäll. Halvvägs finns en liten glänta i skogen där det ligger en gammal fäbod som idag är raststuga för många av de skidåkare som tar denna tur. Här brukar det hålla till ett gäng lavskrikor som tigger mat av de rastande så även jag tog en paus här och började spana efter de trevliga fåglarna. Snart lokaliserade jag ett par individer som höll till i några gamla granar bakom den gamla timrade fäboden så jag närmade mig dem försiktigt och började att lägga ut lite mat till dem i det närmaste trädet. Det dröjde inte lång tid tills den första fågeln svepte ner för att ta emot det som bjöds och strax följde hans kompis efter honom, Det blev en trevlig stund där fåglarna visade upp sig i solskenet, åtminstone så länge som maten räckte.
Även idag är det en kraftig vind så dagens tur går runt Myrflodammen som också ligger i en dal mellan två stora fjällmassiv men på en lite högre nivå än där jag var igår. Spåret går i lite småkuperad terräng, bitvis i skyddande skog men på vissa sträckor är det öppet mot myren och där tar vinden i idag. Efter en dryg halvmil kommer jag till ett vindskydd som erbjuder lite skydd mot dagens blåst så jag stannar till där och äter en apelsin. Även här har fåglarna lärt sig att skidåkare är ett givmilt släkte och genom att lägga ut lite mat så kan jag studera många talltitor på nära håll men även en ensam tofsmes. Jag fortsätter genom ett tätare skogsparti och glider med lätta stavtag ner mot myren igen. Där en bäck från fjällsluttningen rinner ut i myren finns ett parti med öppet vatten och bildar tillsammans med det omgivande metertjocka snötäcket en fantastiskt vacker scen i landskapet. Jag stannar till för att ta några översiktsbilder när jag blir varse om ett obekant läte, det låter som det kommer från området runt vattnet men jag ser först inget som jag kan sätta samman med lätet. Jag åker ett tiotal meter längre fram och får plötsligt syn på en lavskrika som sitter i toppen av en liten gran. Har aldrig sett lavskrikor på denna plats förut, och har väl heller inte hört deras läte så ofta, så jag hade hel enkelt letat efter något annat. Han burrar upp sig för att hålla värmen i det kalla vädret men jag har läst att de, när det är riktigt kallt, även sänker kroppstemperaturen för att spara energi. Det blir några trevliga bilder även på denna lavskrika men den gången med mer vinterkänsla i.
Bläddra bland bonusbilder från båda mötena med lavskrika
