Trots att det snart är mitten av juli är det inte mer än tolv grader när jag kastar loss från bryggan. En sval nordlig bris ligger på så det är skönt med såväl tröja som jacka och ett par tunna handskar. Styr västerut och spanar efter fågel på fjärden. På Joppens klippa sitter en rad med storskarvar, eller ålakråkor som det heter lokalt här nere, och ett litet gäng med gråhägrar kommer flygande på låg höjd. Lägger om till en mer sydlig kurs och i kikaren ser jag molnet av måsfågel ovanför Knivlösarna, skärgårdens populäraste ö om man är trut. Vad som än skrämt dem så har de lugnat ner sig när jag kommer fram i jämnhöjd med ön. Samtidigt som jag slår av motorn bryter solen fram över horisonten och målar de torra grästuvorna på öns klippor vackert guldgula. Att låta båten med vindens hjälp sakta driva förbi ön på lämpligt avstånd ger den ultimata upplevelsen av skärgårdens fåglar. Att inte kunna påverka hastigheten är verkligen avstressande och samtidigt blir fåglarna inte lika rädda som när man kör förbi med motor.
Gråtruten är i klar majoritet men här finns även havstrut och några få par av silltrut. På strandstenarna ser jag strandskata, rödbena och drillsnäppa. Nu närmar jag mig tre mörka, lite större änder som simmar mellan båten och ön. Först tog jag dem lite slarvigt för ejder men nu ser jag till min glädje att det är svärtor, en hanne och två honor. En fågel som häckar sällsynt i Blekinge och som jag de senaste åren hittat enstaka par av i vår skärgård. På nästa skär sitter det silvertärnor. Även om årets ungar nu flyger obehindrat tigger de fortfarande mat av sina föräldrar som ideligen kommer med mer fisk i näbben.
Drar igång snurran igen och åker över till Harö där jag förtöjer vid marinens rejäla betongbrygga. Runt 1970 byggde militären en atombombssäker anläggning på ön. Eller snarare under ön, eftersom allt förutom några kanontorn låg under mark, fem våningar i höjd. Anläggning är numera nedlagd och pluggad, även om ön fortfarande tidvis används för militärens övningar. Efter en naturvårdsröjning för ett par år sedan har ön återfått det öppna landskapet vilket sedan upprätthålls av de får som betar där sommartid.
Jag vandrar långsamt över ängarna, beundrar den enorma oxeln en bit upp på ön. Av stora träd är det annars mest ekar som sparats. Når högsta punkten där sikten är fri mot öster och jag ser i motljuset de glittrande solstrålarna reflekteras i havet. Långt där borta kan jag se fyren Gåsfeten och ännu längre bort anar jag Gö-halvön utanför Ronneby. Väldigt klart idag alltså, eller ”god sikt” som de skulle säga på sjörapporten. Slutför vandringen runt norra halvan av ön innan jag återvänder till stugan på Ekö. Går runt på tomten och repar lite bär som jag lägger i filmjölken. Sätter mig med skålen på inre delen av tomten där jag noterar alla småfåglar som hoppar i snåren eller sjunger i buskarna. Inser att det är en naturupplevelse bara att vara här ute på ön.
Bläddra bland bonusbilderna. Förutom gråtrut (även huvudbild), silltrut, silvertärna och svärta.
