Med morgonljuset som ständig favorit blev det även idag en tidig start. När jag kommer ut på bron över Ängsösundet tvingar dimmorna över vattnet mig att stanna till för att njuta av sceneriet. Magiskt. Ett litet armada av gräsänder lösgör sig ur mörkret och korsar också sundet, fast simmande.
Dimstråk ligger även över fälten på norra delen av ön där jag åter blir tvungen att göra ett stopp, den här gången för att beundra på två dovhjortar som går ute i det oslagna spannmålsfältet. De noterar att jag stannat, tittar först på mig och sedan på varandra som för ett rådslag och bestämmer sig sen för att dra sig bortåt. Fortsätter till mitt vanliga parkeringsställe mitt på ön där jag förväntansfullt kliver ur bilen inför känslan att vara ett med naturen igen. På något konstigt sätt känner jag mig närmre naturen när det är mörkt eller åtminstone skumt, eller är det vetskapen om att jag förmodligen är ganska ensam här ute vid den här tidpunkten? Det slår mig hur tyst det är idag, speciellt jämfört med fåglarnas intensiva morgonkonsert på våren här ute. Men när mina öron anpassat sig till den låga ljudnivån hör jag en ringduvas hoande och på håll det skrattande lätet av en gröngöling. När jag vandrar genom den glesa lövskog längs den lilla grusvägen håller jag mig på grässträngen i mitten för att kunna gå tyst och störa friden så lite som möjligt. Luften känns fuktig och det luktar på något sätt också fuktigt, det är som om fukten förstärker några av naturens dofter. Trots att solen ännu inte gått upp upplever jag det som ljust, eller så är det bara jag som har vant mig även vid det svaga ljuset.
Mina Ängsö-vandringar följer vanligtvis någon av de tre eller fyra slingor jag lagt upp. Att gå samma sträcka är bekvämt eftersom jag inte behöver fundera på vägvalet utan kan fokusera på det som händer i naturen kring mig. Men det är även spännande att följa årstidernas skiftningar på samma platser. Efter att ha gått den östliga rutten ett tag bestämmer jag mig nu spontant för ett nytt alternativ. Viker av från vägen och korsar en hage bevuxen med enstaka stora ekar och mindre buskar av hassel. Följer en svag ås som avverkades för tjugotal år sedan, då fällde man granarna som växte här för att ge lövträden möjlighet att breda ut sig ordentligt. Man nyplanterade också ek i området, ett långsiktigt beslut måste man väl säga. Det lär ta ett par hundra år innan de är lika stora som de exemplar jag nyss passerade i hagen innan.
Korna som ska hålla landskapet öppet har fått sig en stig mellan två åkrar som jag också följer. Nu går solen upp bakom en ek på andra sidan och färgar sädesfältet gyllengult vilket kräver ett stopp för att plocka fram kameran för landskapsfotografering. Fortsätter sen allt längre österut där marken, trots betande kreatur, bitvis är täckt av kraftigt gräs som denna morgon är full av dagg. Märker snart att mina väl ingångna kängor som var vattentäta som nya inte längre är det. Nåväl, så länge inte fukten skapar skoskav står jag ut med det. Vid ett par tillfällen kommer jag på en dovhjortshind med kalv, ibland ser jag dem innan de ser mig men vanligast är att de ser mig först. Och då får jag bara se rumporna på dem.
Nu kommer jag fram till områden jag tidigare aldrig besökt vilket är lite extra spännande. Passerar en fin hage innan jag kommer fram till några större strandängar. Därute står två rådjur och tittar på mig en stund. Sen sätter de fart och med stora skutt tillryggalägger de snabbt ett betryggande avstånd från mig. En av dem ställer sig och skäller, ett skräckinjagande skall som när den hörs om natten kan få vem som helst att sätta hjärtat i halsgropen. Jag tar mig vidare åt motsatt håll och ner till stranden där jag hittar en låg häll att sitta på med utsikt över den spegelblanka Mälarviken. Dags för en fika. Kollar på telefonen och ser att jag knatat på bra långt, snart tiotusen steg. Eftersom det är nästan lika långt tillbaka och jag känner av promenaden i lederna bestämmer jag mig för att ta en rejäl paus och vila knäna. Att på en fin plats sitta helt still och med alla sinnen till fullo insupa nuet är rogivande för själen. Tar man sig tiden brukar det också ge utdelning i form av naturupplevelser. Ett tiotal viggar kommer simmande över viken, en brun kärrhök jagar längs stranden, fisktärnornas skrik ute vid den lilla ön, en storskarv flyger förbi och plasket från en strandnära gädda.
Bläddra bland bilderna från dagens vandring:
