Sjösätter kajaken utanför sjöboden och paddlar med lugna tag från bryggan. Rundar vår ö och får plötsligt se en gigantiskt stor fullmåne, åtminstone ser den ut så. Den ligger lågt, precis över horisonten i det smala gattet mellan öarna västerut, och är på väg ner. Och vid fullmåne är månen rakt motsatt solen så eftersom solen snart ska gå upp så går månen samtidigt ner. Att passera nästa ö tar mig bara tio minuter men när jag kommer ut där jag ser horisonten igen så har månen helt försvunnit ner bakom den.
Fortsätter ut mot ett mindre skär som ligger i slutet på skärgården med fritt hav i sektorn från öst till syd. Här drar jag upp kajaken på stranden, plockar ur kameran som legat i det vattentäta skottet bakom sittbrunnen och går upp på skärets högsta punkt för att spana av omgivningen. Ute på Haröflätt, sista stenen en halv distansminut utanför skäret, trängs närmare hundra trutar. Ejdrarna och storskrakarna som simmar strax intill syns tydligt på det spegelblanka havet. Annat är det när det går lite vågor, då ser man dem inte förrän man är riktigt nära. Plötsligt blir jag varse att något rör sig i vattnet vid skärets strandkant. Men vad är det? Det tar några sekunder innan jag fattar. Det är ju en utter som ligger där och fiskar. Vad stor den är tänker jag. När den dyker ner under ytan passar jag på att ta några snabba steg ner mot den. Så dyker den upp igen, tar några andetag och dyker sedan igen. Varpå jag snabbt avancerar ytterligare några meter innan jag sätter mig ner igen. Så håller vi på tills jag är nere vid stranden där jag sitter halvt dold bakom ett klippblock. När den kommer upp nästa gång har den med sig något att äta. Det syns inte vad men jag både ser och hör den tugga i sig vad det nu är. Den har simmat ut en bit utanför stranden och jag försöker få några bilder på den vilket inte är det lättaste. Jag vet inte var den kommer dyka upp nästa gång och är sedan bara uppe några sekunder. Dessutom ligger den i reflexerna från solen som precis bryter horisonten. Men en otroligt häftig upplevelse att få se den på så här nära håll när den så lekfullt och smidigt rör sig i vattnet. Efter en kvart verkar den ha betat av den här strandremsan. Den dyker men genom luftbubblorna den lämnar efter sig kan jag följa den ett tag när den under vattnet simmar bortåt. Sen försvinner den helt och trots att jag spanar av omgivningarna flera gånger ser jag den inte mer.
Jag går istället runt på skäret och fotograferar, det blir bilder på växter, stenar, lava och på två storskrakar som ligger och vilar på en sten på skäret intill. Nöjd med bilderna sätter jag mig ner på skärets yttersta häll och betraktar havets oändlighet. De små dyningarna skapar ett svagt kluckande ljud när vattnet tränger in i några håligheter i klippväggen. Annars är det väldigt tyst. Tänker på gårdagens fina paddling med sonen, en lite längre tur där vi under en lång etapp gick över öppet hav. Den låga skärgården som var målet skymtade vi inledningsvis bara svagt i horisonten men efter en timme på den spegelblanka sjön var vi framme. På vägen dök det upp en säl framför oss, två gånger var den uppe och tittade på oss innan den dök. Ett väldigt plask bakom oss strax därefter visade att den förmodligen simmat rakt under oss. På några mindre flak vi sen passerade störde vi två havsörnar i deras frukost. Totalt blev det tre sälar och tre örnar innan vi gjorde strandhugg på det yttersta skäret för en fika.
Barndomens somrar vid den här kuststräckan kommer upp i mitt minne. Då fanns det varken utter, säl eller häckande havsörn här. Inte heller den vitkindade gåsen eller gladan och grågåsen var en raritet. Så även om naturen idag tar mycket stryk när kommersiella intressen är viktigare än miljön så är det roligt att notera de positiva saker som har hänt och glädja sig över att få uppleva dem.
Bläddra bland bonusbilder från skäret:
