Korpen är en fascinerande fågel. En överlevare som kan livnära sig på nästan vad som helst, har ett antal mystiska läten och är en av världens mest intelligentaste fåglar. Som asätare sågs den förr i tiden äta på människor som dött på slagfältet och blev därför både mytomspunnen och förknippad med döden. Men i många mytologier förekommer gudar med en korp som sällskap, i den nordiska har ju Oden korparna Hugin och Munin på sina axlar. Och enligt legenden faller ju inte England i händerna på främmande inkräktare så länge korparna finns kvar i Towern.
Årets sista vecka. Efter några dagar med snöfall och blåst blev det idag riktigt fint vinterväder. Minus tio grader, klart och näst intill vindstilla. Som gjort för en tur på fjället alltså. Det lite varmare vädret igår har gjort att det bildats en tunn skare. Oftast bär den skapligt men ibland brister den och då sjunker jag rejält ner i den halvmeterdjupa snön. Jag söker mig upp till några raviner som uppvisar häftiga formationer efter snöfallet. Jag tar lite bilder ur olika fotovinklar i både med- och motljus när jag tar mig uppåt i den ganska smala ravinen. När jag kommer till ravinens slut är jag också uppe på en fjällplatå. Lågt över marken kommer en stor korp flygande mot mig med kraftiga vingslag. Han far förbi ovanligt nära, så nära att jag hör svischandet från vingslagen. Följer honom med blicken där han fortsätter upp över fjället och försvinner bort över kanten. Inte långt från där jag är nu, i en av fjällets högsta dalgångar, häckar det ett par. De är oftast trogna både sin häckplats och sin partner genom hela livet så det var säkert en av dessa fåglar som jag såg. Även om de är allätare så finns det på vintern när snötäcket ligger djupt inte mycket mat här uppe. Säkert har den lång väg att tillryggalägga innan han kan hitta något idag.
Så här års finns det bara två fågelarter här uppe på fjället, korp och ripa. Trots att det är kalfjäll så är det dock inte fjällripa utan dalripa som finns här på Sveriges sydligaste fjäll. Jag skidar därför vidare och spanar efter ripor men ser bara spår i snön där det vandrat mellan fjällbjörkarna för att äta av dess frön. I nio fall av tio är det ripan som ser mig innan jag ser den. Den förlitar sig dock mycket på sitt fina kamouflage och trycker i snön i det längsta. Först när jag är nära ger den upp och flyger iväg, därför är det vanligen ryggtavlan på ripan som jag ser. Jag fortsätter upp på en mindre topp där jag får nöja mig med den fantastiska utsikten.
Korpar är den mest skygga av våra kråkfåglar och det är inte lätt att komma så nära att man kan ta bra bilder på den. Idag på fjället har jag inte heller med mig det långa teleobjektivet så det får bli några bilder jag tagit från ett gömsle för ett par veckor sedan. Även då var det strålande sol vilket gjorde att man kan se de vackra skiftningarna i korpens annars kolsvarta fjäderdräkt.
Lyssna på korpen och bläddra bland bonusbilderna:
