v8 – Snöfall i skogsgläntan

Att fotografera fåglar i snöfall kan ge häftigt resultat. Med snöflingor på olika avstånd skapas ett härligt djup i bilden. Men det har också sina utmaningar. Kameran kan luras att fokusera på snöflingorna istället för fotoobjektet. Snöfall skapar också mörker vilket medför långa slutartider som i sin tur förorsakar skakningsoskärpa. Icke desto mindre är det lockande att ge sig ut i sådant väder.

Klockan är sju på morgonen och jag är sedan en timme tillbaka installerad i kojan vid skogsgläntan. Fortfarande skumt ute men ser att det börjat snöa ordentligt. Tänk om jag kunde få en tidig duvhök idag? Knappt har jag tänkt tanken förrän det sitter en hök i torrakan bredvid maten. Det är den lite försiktiga unga honan jag sett här tidigare. Hon sitter en stund och ser sig omkring vilket ger mig tillfälle att ta lite bilder där hon är omgiven av ymnigt snöfall. Nu glider hon ner till den utlagda hönan som frestar henne men fortsätter att spana av omgivningen. Ytterligare några snöbilder. Så börjar hon frenetiskt plocka hönan så att dunet yr, ändå tar det en god stund innan hon kan börja äta. Ofta stannar hon upp och spejar misstänksamt åt alla håll. Jag hör plötsligt ännu en hök som ropar i närheten. Jag ser att hon också gör det. Höken i skogen ropar igen men höken framför mig verkar inte se det som ett hot. Kanske vet hon vem den andra är? Hon fortsätter därför att äta, lugnt och metodiskt, i en god stund tills hon tydligen är mätt och försvinner in i skogen.

I lugnet som följer passar jag på med frukost. Hinner dock inte äta klart innan en stor fågel sveper in framför mig och sätter sig i en tall till höger om gläntan. Snabbt upp med kikaren. Även det en ung duvhök. Den är lite mindre och med ett mörkare ansikte. Förmodligen den som ropade. Kanske brorsan? Jag får några bilder där den sitter på en snöig tallgren, en miljö jag inte har på bild sen tidigare vilket är kul. När han spanat klart flyger han ner till maten och börjar förse sig. Med ett helt annat bordsskick än honan. Här går det undan. Äter nästan konstant och gör bara korta avbrott för att kontrollera omgivningen. Ändå håller han på i en dryg timme innan han med en större bit i klorna flyger iväg.

Stilla igen. Snöfallet har upphört. Dukar upp en lunch samtidigt som jag spanar efter nya fotoobjekt. Hoppas på lodjur som setts nyligen. Är det inte något som rör sig där inne i skogen? Storlek som en stor hund. Nu kommer den hitåt. Väl mörk för att vara ett lodjur? Nu kommer den ut ur skogen. Ah, ett vildsvin. Nåja, det blir i alla fall lite underhållning. Jag tar några bilder medan den nosar runt i gläntan.

Rovfåglar har för vana att dyka upp och försvinna medan man blinkar. Jag sitter och spanar över gläntan nästan oavbrutet men plötsligt bara sitter den där i trädet vid maten, en gammal hanne. Jag kollar klockan, strax två. Vrider så långsamt på kameran för att få in honom i sökaren. Inte tillräckligt långsamt. Han blir rädd och flyger in i skogen på andra sidan. Men inte längre än att han har uppsikt över gläntan. Och jag kan se honom där han sitter invid stammen av en gran. Funderar väl på vad det var som rörde sig. Och om det var en fara. I sådana här situationer vet man aldrig hur lång tid de funderar, det kan vara tre minuter eller tre timmar. Inte heller om beslutet sen blir att återvända eller dra vidare till säkrare platser. Efter tjugo minuter vinner hungern och han flyger rakt in till maten. Där sitter han och äter i trekvart. Sen är det något som stör honom. Han sitter kvar vid maten men äter inte. Kanske hör han något utan att kunna lokalisera det. Bara spanar, men åt olika håll. I en hel timme. Säga vad man vill men tålmodiga är de. Till slut börjar han försiktigt äta igen men hinner inte ta många tuggor innan något kommer svischande från vänster. Ytterligare en ung duvhök utmanar honom och han ger sig av. Inte tillräckligt hungrig för att ta strid? Nykomlingen hugger in på hönan som vid det här laget borde vara ganska uräten. Är unghöken ännu en medlem i syskonskaran?

Det har nästan blivit mörkt när han slutligen försvinner in i skogen så jag kan plocka ihop mina saker. När jag vandrar mot bilen kan jag konstatera att idag har duvhöksgömslet gjort skäl för sitt namn. Fyra olika duvhökar har stått för en totalt sex timmar lång underhållning. Måste vara rekord. Med tanke på alla de gånger jag suttit där utan ett enda besök så har jag all anledning att vara nöjd med dagen. Även om snöfallet bara varade en timme.