Den lilla skärgården i Blekinge där jag nu befinner mig är mestadels bergig med klippstränder. I det grunda sundet mellan två öar en knapp distansminut norr om vår ö går dock en sandrevel. Är det högvatten syns inte mycket av den men nu är det lågvatten och då bildas där en av skärgårdens sandstränder. På sommaren är den en populär badplats men så här års är det främst fåglar som nyttjar den och idag ämnar jag mig dit för att kanske få lite skärgårdsfågel på bild i en ny miljö. Morkullan ”knispar” ovanför mig när jag i mörkret tar mig ner till bryggan och gör båten klar för avfärd. På natten är det en utmaning att undvika skärgårdens många stenar och undervattensgrund så trots att det inte är så långt till mitt mål drar jag igång båtens gps-plotter. Det har mojnat under natten men gammelsjöns dyningar rullar fortfarande in från den öppna sjön. Kommer dock tryggt över fjärden, förtöjer på sydsidan av ön och smyger i skydd av mörkret över ön och ut på sandreveln till gömslet jag satte upp igår kväll. Kryper in och lägger mig att vila för en stund.
Näktergalen som tycks sjunga hela natten sitter i buskaget en bit från stranden och i takt med att gryningen kommer noterar jag fler av skärgårdens sångare. Så hör jag plötsligt gravandens visslande läte strax utanför gömslet. Sticker försiktigt ut objektivet på min högra sida som då också blir mot den uppgående solen. Inte helt enkelt att exponera den mestadels svartvita fågeln som simmar en bit bort i motljus men jag gör några försök. Det visar sig vara ett par och de simmar nu i en båge runt mig och tar sig över reveln till den södra, långgrunda stranden. Där går de i knädjupt vatten, virvlar upp det lösta från botten genom att trampa med fötterna och silar sedan i sig det matnyttiga som kommit upp till ytan med den stora röda näbben. Strax får änderna sällskap av ett par strandskator som också uppskattar stranden som matbord. Men när en grågås kommer upp på stranden lättar strandskatorna. Deras karakteristiska och gälla läte studsar mellan berghällarna och bidrar, tillsammans med fiskmåsens klagande, till än mer skärgårdskänsla. Det blir lugnt ett tag men så hör jag en försynt låg vissling som är så svår att lokalisera var den kommer ifrån. Däremot vet jag vem det är som visslar, en större strandpipare som det finns några få par av i skärgården. Jag spanar därför längs stranden efter den brokigt färgade lilla vadaren och hittar den en bit bort till vänster om mig där den går i strandlinjen. Det är lite långt bort men jag tar några bilder där den petar bland tång och musslor. När den ser ut att ha ätit sig mätt springer den upp på stranden och bort mot grässvålen på den närmaste ön. Förmodligen ligger honan någonstans där på ägg i ett enkelt bo i sanden.
Jag ser några silvertärnor på en sten och tar några bilder när en av dem, förmodligen hannen, levererar en nyfångad fisk till sin partner. Så återvänder strandpiparen till stranden för att leta mer mat, vilket pågår under en kvart eller så varefter den återvänder upp på stranden i samma riktning som sist. Proceduren upprepas under hela morgonen utan att vadaren någon gång avviker och kommer närmare mig. Funderar på hur jag ska kunna komma den lite närmre. Solen har nu stigit en bit upp på himlen och det närmar sig slutet av gömslesessionen så jag tänker försöka mig på en vild chansning. Går den fel så betyder det bara att jag avbryter något tidigare än jag tänkt. Sagt och gjort, jag plockar ner kamouflagenätet som fungerat som gardin framför gömslet och lägger det över mig. Sen påbörjar jag en ”ålning medelst hasning” som gjort min gamla kapten på KA2-regementet stolt. Fast jag är glad att varken han eller någon annan är vittne till min manöver eftersom man då allvarligt måste överväga om jag förlorat förståndet. Lite av en test är det, för att se hur fåglarna reagerar. Halvvägs till strandpiparen kommer plötsligt tre vitkindade gäss inflygande och landar strax framför mig. Jag håller mig still och ser hur de tittar lite undrande åt mitt håll men de verkar inte förknippa det de ser med en människa. Jag tar några bilder på de närgångna gässen och väntar sen en lång stund på att de ska ge sig av. De gör sig ingen brådska men när de äntligen flyger iväg fortsätter jag min förflyttning mot strandpiparens strand. Den har hunnit med ännu en sväng till boet men är nu på väg mot stranden igen och kommer närmare och närmare mig. Så är det läge att ta bilden jag väntat på, höjer kameran och ska trycka av. Då slocknar den. Slut på batteri. Och reservbatteriet som jag alltid har med mig ligger oåtkomligt i gömslet tjugo meter bakom mig. Det är bara att ge upp, plocka ner gömslet, packa utrustningen och vandra tillbaka över ön till båten. Bättre lycka nästa gång tänker jag även om det trots allt blivit några bilder under morgonen.
Bläddra bland bonusbilder på de fåglar som är nämnda i berättelsen
