Fasanen härstammar från södra Asien men har i omgångar introducerats i Sverige och övriga Europa. De första försöken att anlägga så kallade fasanerier gjordes i slottsmiljö på 1700-talet och 1800-talet, främst i Skåne och kring Stockholm. Huvudsyftet med detta var att skapa en exklusiv jakt för adelsmän och godsherrar. Utifrån dessa utsättningar har förvildade populationer etablerats och fasaner finns nu spontant i stora delar av södra Sverige. Den är inte anpassad för snörika vintrar och därför begränsas dess utsträckning norrut.
Vissa djur och fåglar som människan introducerat i främmande miljöer klassas som invasiva. Skillnaden mellan främmande arter och invasiva arter är att de senare skadar det ekosystem de introducerats i. Detta genom negativ påverkan på inhemska arter som undanträngs genom att de antingen helt enkelt äts upp av den främmande arten, att deras mat äts upp av den eller att livsutrymmet försvinner. Exempel på kända invasiva arter är mink, spansk skogssnigel (mördarsnigel) och blomsterlupin. Fasanen, liksom kanadagåsen, är däremot exempel på en främmande art.
Idag har jag åkt till en småfågelmatning i utkanten på Västerås. Jag har satt mig dolt för att även de mer skygga arterna ska våga sig fram till maten utan att bli skrämd av mig. Det är främst bergfink och stenknäck som jag är ute efter och jag ser några exemplar redan efter en kort stund. Dock sätter de sig inte särskilt bra till för fotografering så jag nöjer mig med att studera dem. De hugger glatt för sig av frön i fågelbordet och många frön hamnar på marken. Men det gör inte så mycket för det är många fåglar som föredrar att äta där, till exempel koltrasten men även många finkar. Men inte heller i markpositionen gör de sig så bra på bild, åtminstone inte de fåglar man är van att se i träd och buskar. Plötsligt får jag se en stor skugga glida in från vänster, en fasantupp kommer ljudlöst spatserade i gräset och i släptåg har han sin höna. De har också upptäckt att det finns godis på marken under fågelbordet. Fasanen har väl alltid bland fågelskådare betraktats som en parkfågel och därmed ingen ”riktig” svensk fågel. Men nu klassas den förvildade populationen som spontan av organisationen BirdlifeSweden. Och man lär väl ändå medge att den så här i häckningsdräkt är spektakulär och gör sig bra på bild. Så jag fotograferar både tuppen och hönan där de smyger omkring i gräset. Och när jag betraktar resultatet bestämmer jag mig för att detta får bli veckans bild. Trots att veckan även innehöll ytterligare en natt i tjäderskogen som var en större naturupplevelse än fasanmötet.
Bläddra bland bonusbilderna:
