Så är man på plats i tjäderskogen igen. Det är nu ganska exakt ett år sedan jag hade en lyckad vecka med tjäderspel i den här skogen. Hoppas självklart på en lika bra upplevelse den här gången. Ett fint regn föll när jag vandrade stigen hit och det är ganska fuktigt i gömslet men nu har jag fått liggunderlaget på plats och kan hålla mig på det. Dubbeltrasten står för kvällskonserten nu när regnet har upphört och kvällens fika är uppdukat. Njuter av både det och utsikten över den lilla skogsgläntan utanför. Skymningen kommer och med den även den första tjädertuppen som med ett brak slår sig ner i ett träd en bit bort. Under timmen fram tills mörkret lagt sig har ytterligare minst två tuppar anslutit och förhoppningarna inför morgonen stiger.
Temperaturen sjunker och jag kryper ner i sovsäcken. Den byiga vindens sus i trädtopparna dämpar skogens övriga ljud och jag somnar snart. Vaknar som vanligt ett par gånger under natten på underlaget som inte riktigt motsvarar sovkomforten i min vanliga säng. En ropande trana och eventuellt en kattuggla på långt håll underhåller medan jag försöker somna om och när jag väl gör det sover jag ända fram till tjugo över fyra. Vaknar då av att en tjäder spelar bara tjugo meter från gömslet. Fortfarande skumt ute men jag kan skymta den svarta siluetten av tuppen när jag försiktigt tittar ut genom gluggen. Hör också vingsmattret från en annan tupp en bit borta till vänster som dock är tillräckligt långt borta för att inte bekymra min tupp. Under första timmen njuter jag bara av skådespelet som framförs med mig på första parkett. Tuppens stjärt står rakt upp och är utbredd som en solfjäder, halsen är sträckt och huvud böjs uppåt när han frambringar spelets olika vokala inslag. När adrenalinet är på topp tar han en liten flygtur med fladdrande vingar i hopp om att imponera på eventuella hönor i närheten. Samtidigt monterar jag upp stativet och smyger ut objektivet genom gluggen, redo att börja fotografera när ljuset tillåter.
Tuppen rör sig lite fram och tillbaka i området, ibland utom synhåll för mig men återkommer strax för nya piruetter. Plötsligt ser jag ett helt nytt utseende på min tupp, den vanligtvis släta och metalliskt skimrande blåsvarta halsen är plötsligt tre gånger så tjock när han spänner upp sina halsfjädrar. Anledningen ser jag strax då ännu en tupp dyker upp på scenen framför mig. Även denna tjäder spänner då och då ut sina halsfjädrar, detta för att göra sig så stor som möjligt och i ett försök att skrämma iväg den andre. Jag väntar spänt på om det ska utmynna i ett slagsmål men de presumtiva kombattanterna nöjer sig med att gå runt och stirra på varandra. Till slut försvinner inkräktaren iväg och lämnar min tupps revir. Han verkar nu vara lite trött på att spela, fäller ner stjärten och går åt mitt håll. Strax utanför mitt gömsle hittar han ett blåbärsris som han börjar äta av. Det ser lite roligt ut när den stora fågeln med sin kraftiga näbb plockar i sig de pyttesmå toppskotten från risets grenar. Undrar hur många sådana han behöver sätta i sig för att bli mätt? Jag håller mig helt still för att inte skrämma honom och till slut fortsätter han förbi gömslet och hittar en liten renlavsbeklädd häll bakom mig där han börjar spela igen. Eventuellt ser han en rival i den riktningen också för jag ser att halsfjädrarna åker ut vid ett par tillfällen. Det går en halvtimme och sedan flyger han upp i en tall strax intill, förmodligen för att äta lite till. Själv gör jag detsamma, väldigt nöjd med dagens uppvisning.
Bläddra bland fler bilder från tjädermorgonen:
