Strax norr om Västerås finns en öppen dalgång i jordbrukslandskapet som tvärt emot övriga dalgångar i landskapet ligger i öst/västlig riktning och inte nord/sydlig. I den här dalen ligger Frövisjön som efter ett misslyckat torrläggningsprojekt i slutet av artonhundratalet förvandlades till en igenväxt sumpmark. Mellan 2007 och 2010 restaurerades området, vattennivån höjdes och en jättefin fågelsjö skapades. Här har jag skådat mängder med fågel men avstånden gör det svårt att fotografera dem. Några kilometer nedströms, det vill säga österut, röjdes nu för två år sedan ett igenväxt större område längs bäcken från allt buskage och en mindre vall anlades tvärs dalen. Under våren översvämmas platsen och lockar då till sig rastande flyttfåglar. För ett par veckor sedan var jag här och rekognoserade efter en lämplig plats för ett tillfälligt fotogömsle. Hittade en låg kulle en bit ut i vattnet, då fortfarande isbelagt, som jag bedömde var värt att testa och dit är jag nu på väg.
Trots att det nästan är två timmar till soluppgång kan jag ana en smal strimma av gryningsljuset i nordost. Jag ökar på steglängden, ivrig att komma på plats medan det är mörkt. Isen är nu borta och jag ser att vattennivån stigit en bra bit. Hittar fram till området jag spanat in och börjar vada ut i vattnet mot den tilltänkta platsen men ganska snart når vattnet upp oroväckande nära stövlarnas övre kant. Ser att det är långt kvar ut till kullen och inser det omöjliga i att komma torrskodd dit ut. Återvänder till fast mark och tar ett snabbt beslut om att istället sätta upp gömslet på dammvallen. Väl installerad ligger jag så och inväntar ljuset. Ljudet av tofsvipor hördes redan på vandringen hit men plötsligt hör jag storspoven. En vemodig drill som det, åtminstone för mig, ligger så mycket vårkänsla i. Så ser jag att solens första strålar belyser trädtopparna i skogen på andra sidan. Lägger kameran tillrätta framför mig och väntar på att några fåglar ska komma förbi. Våtmarken är stor, över hundra meter bred och kanske sjuhundra lång, så sannolikheten är inte så stor. Men efter ett tag kommer ett knippar simmande i vattnet mellan mig och den lilla kullen jag inte kom ut till. Hannen kråmar sig för honan. Han ömsom reser sig upp ur vattnet och ömsom doppar huvudet ner i vattnet. Men hon verkar måttligt intresserad och tar sig upp på den lilla kullen för att leta efter något att äta. Nu riktar jag istället min uppmärksamhet, och min kamera, mot en kricka som kommer simmande längs stranden. En grågås som gör kniphonan sällskap på kullen tar jag också några kort på liksom en sothöna och tofsvipa längs strandkanten.
Det är inte fullt bekvämt att ligga raklång och fotografera under flera timmar så jag byter ställning lite och spanar av området med kikaren. Jag hittar både snatterand och skedand en bit bort liksom några sångsvanar, alla dock utom fotoavstånd. Nu händer inte så mycket i närheten av mig, jag tar en fika och vilar lite. Så kommer kniporna simmande förbi mig igen men solen har nu blivit lite väl stark och ljuset för hårt. Jag väntar därför tills kniporna har försvunnit och bryter sedan upp. Vandrar längs vägen som går en bit ovanför våtmarken och förundras över hur annorlunda perspektivet ter sig härifrån relativt nere vid strandkanten.
Bläddra bland fler bilder på kniporna:
Och några bonusbilder på övriga besökare:
