Större Strandpipare har en kusin som nästan ser likadan ut, främsta skillnaden är att den har en kraftig, skarpt gul, ögonring. Eftersom den är en centimeter kortare heter kusinen följaktligen Mindre Strandpipare. Lite mer ovanlig än sin större släkting eftersom den har större krav på sin häckningsmiljö. Om större strandpipare främst finns vid våra kuster är den mindre en ren inlandsfågel som för att trivas behöver mindre och grunda vattensamlingar, gärna med grusstränder.
Jag närmar mig försiktigt de spegelblanka dammarna i det första, fina ljuset av dagen. Vårmorgonen är krispigt klar och doften av syren och andra blommande växter är påtaglig. Några knipor lättar från första vattnet och i strandkanten på motsatta sida står några morgontrötta gräsänder. Jag vandrar vidare till den största dammen och slår mig ner på gräset i sluttningen ner mot vattnet. Spanar av området och utökar artlistan med snatterand, skedand och vitkindad gås. På en bank mitt i dammen ser jag att det rör sig, det ser ut som små vadare. Med kikarens hjälp hittar jag först några mosnäppor och strax intill även en mindre strandpipare. Den går i strandlinjen och pickar i gruset efter insekter och andra småkryp. Efter ett tag hittar jag ett par till av den här fina vadaren och studerar hur de rör sig i området. Kommer fram till att dammens södra strand verkar vara en favorit dit de ofta återvänder. Jag gör därför en omgruppering dit och sätter mig i gräset med solen i nacken. Det dröjer inte länge förrän en strandpipare landar en bit framför mig. Jag håller mig still och i sitt avsökande av stranden närmar den sig långsamt mig. Jag tar några bilder men blir inte nöjd med resultatet, det känns som att man tittar ner på fågeln. Inser att jag behöver komma lägre ner och förflyttar mig därför sakta ner till strandlinjen. Här finns inget gräs att ligga på och jag blir därför ganska lerig, men vad gör man inte för bilden. Med kameran ända ner på backen får jag rätt bildvinkel och följer den nu helt orädda strandpiparen i dess rörelse fram och tillbaka över stranden. Det blir även några bilder på en närgången sädesärla innan jag bryter upp.
På vägen tillbaka betraktar jag mina smutsiga kläder och undrar om jag kan sätta mig i bilen med dem. Mitt naturintresse startade en gång i tiden i ungdomsföreningen Fältbiologerna. De hade, och har kanske fortfarande, mottot ”Håll stövlarna leriga”. Vilket, känner jag, stämmer mer än väl idag.
Bläddra bland bonusbilderna:
